Ibland tänker jag att jag ska skriva här, men jag vet liksom inte vad jag ska skriva. Så jag låter bli helt enkelt.

När jag kom hem kände jag inte direkt att jag var så himla förändrad, men ju mer jag tänker på det desto mer inser jag nog ändå att jag förändrats. Jag har andra tankesätt när det gäller det mesta. Jag tror verkligen inte att man förstår, eller jag vet att man inte förstår, det här med att man lär sig att ta vara på allt efter att man sett så mycket skit. Jag tänkte nog att det skulle kännas som något större, något man kan ta på. Så svårt att förklara, men det känns mest som någon slags vardagsglädje och att jag lärt mig att var sak sin har sin tid. Jag har nog varit ganska otålig förut, men jag har lärt mig nu. Lärt mig att ingenting sker snabbare bara för att man vill det och inget blir roligare när man tvingar fram det. Tar man en dag i taget, lär sig att se att efter dåliga stunder kommer bra och att leva varje minut, så får man en fantastisk tillvaro.

Något som jag tycker är himla synd är att vi människor är ganska dåliga på att ta hand om varandra, oavsett om vi bor i Sverige, Afrika eller Australien. Det känns som att vi i ca ett fall av tio tar hand om varandra med ömsesidig kärlek, omtanke och respekt. Det är nio för lite, enligt mig.

Det är verkligen så konstigt det här med att komma hem, jag tror jag glömde en del av mig själv därnere. Frågan är om jag någonsin hittar den igen?
Samtidigt känns det som att jag drömt allt, att jag aldrig varit där egentligen. 
Känner mig ännu avstängd, har liksom inte släppt ut allt som man blundade för därnere. Allt som var för jobbigt för att känna och se. Tänker ofta på när Kwame blev slagen med bälte utanför vår dörr. Även om allt fortsätter som vanligt här hemma och jag trivs i det, så är jag kvar där i det ögonblicket. Kan ännu höra bältet vina genom luften.

Sitter och tittar på bilder på barnen och hela jag går i tusen bitar för en sekund. Helt galet vad jag saknar att ha fem småttingar klängandes på mig. Saknar att klappa dom på huvudet och ge dom tusen kramar. Världens finaste ungar, varför ska ni vara så långt borta?

Har varit hemma i några dagar och livet är allt bra konstigt. Samtidigt som man har noll känslor så har man tusen olika känslor. Känns så konstigt att gå runt här hemma som om inget hänt. Livet här hemma är precis som när jag lämnade det, men jag är inte riktigt här. Svårt att förklara.

Min fina "svältmage" verkar inte bli bättre. Ser ut som att jag är i sjunde månaden ungefär, för att inte tala om hur ont jag får i magen när jag käkar. Fast det är väl inte så konstigt med tanke på vad vi levde på för diet...

Ska upp klockan sex imorgon för att jobba, så får förklara mer om hur det är att vara hemma en annan dag.

Vi samlade ihop oss efter fredagen och begav oss igar till Accra klockan atta. Var framme dar ca halv elva och fick da sitta och vanta drygt tre timmar pa buss till Tamale. Akte med den bussen ca tva pa eftermiddagen och var framme i Tamale fem imorse. Studsade sonder och har knappt sovit ett dugg, har inte atit pa snart ett och ett halvt dygn heller. Spannande resa det har. Speciellt eftersom vi inte vet vart vi ska sova inatt. Ska aka till Mole klockan halv tva och sedan far vi se vad som hander. Har lyckats hitta tva snalla afrikaner som visade oss vagen till detta internetcafe.
Imorgon ska vi pa safari, sedan sova dar och aka tillbaka till tamale klockan fyra pa tisdag morgon. Ar framme ca klockan atta och ska sedan vanta till klockan fyra for att aka tillbaka till Accra och sedan ta oss till Swedru. Kul kul. Vet inte riktigt om vi visste vad vi gav oss in pa, haha. Men jag har markt att vi blivit valdigt talmodiga. Det gor inte sa jatte mycket att man far vanta eller aka lange. Jobbigt att inte fa klok mat eller somn dock. Ar galet trott, ogonen kanns helt grusiga.

Kanns som att vi ska tillbaka till barnen igen efter resan, men det ska vi ju inte. Blir stranden pa torsdag (hur vi nu ska orka det) och sedan aker vi till hostelet pa fredag for att flyga hem pa lordag.
Nedrakning, gott folk.

Idag var sista dagen med barnen. Det kanns som att nagon slitit ut mitt hjarta, stampat pa det och slangt det i ett javla ghananskt avlopp. Jag vill skrika och grata, men samtidigt kanner jag mig sa himla tom. Fornekar att det har ar pa riktigt. Tanker att jag ska traffa mina underbara 63 barn efter helgen igen. Men det ar en logn, jag kommer aldrig mer fa se dom. Aldrig mer kommer jag torka deras tarar, fa dom att skratta, kla pa dom, eller duscha dom rena. Jag kommer aldrig fa vara med dom igen. I atta veckor har vi varit med dom, tagit hand om dom som om dom vore vara egna, men nu ska vi helt plotsligt inte gora det langre. Vi ska aka upp till norr och sen ska vi aka hem till Sverige och fortsatta med vara vanliga liv som om inget hant. Vi ska traska runt i vardagen med tomma hjartan och famnar. Jag vill inte det. Jag vill vakna upp varje dag och veta att 63 barn vantar pa mig. Jag vill fa tusen kramar av sma barnarmar och ha sma fingrar i mina hander.
Under hela min tid pa barnhemmet har jag aldrig kant mig ensam, for jag har standigt varit omgiven av mina alskade barn. Hur tomt kommer det inte bli nar jag kommer hem?

Ishmail som aldrig grater satte sig vid mig och borjade grata idag och Precious sa till mig "Grat inte nar du aker, grat inte". Men jag klarade inte av det, jag grat som en gris. Det gar inte att forklara hur ont det gor i hela kroppen.

Mina sma barn.

Idag var sista dagen med barnen. Det kanns som att nagon slitit ut mitt hjarta, stampat pa det och slangt det i ett javla ghananskt avlopp. Jag vill skrika och grata, men samtidigt kanner jag mig sa himla tom. Fornekar att det har ar pa riktigt. Tanker att jag ska traffa mina underbara 63 barn efter helgen igen. Men det ar en logn, jag kommer aldrig mer fa se dom. Aldrig mer kommer jag torka deras tarar, fa dom att skratta, kla pa dom, eller duscha dom rena. Jag kommer aldrig fa vara med dom igen. I atta veckor har vi varit med dom, tagit hand om dom som om dom vore vara egna, men nu ska vi helt plotsligt inte gora det langre. Vi ska aka upp till norr och sen ska vi aka hem till Sverige och fortsatta med vara vanliga liv som om inget hant. Vi ska traska runt i vardagen med tomma hjartan och famnar. Jag vill inte det. Jag vill vakna upp varje dag och veta att 63 barn vantar pa mig. Jag vill fa tusen kramar av sma barnarmar och ha sma fingrar i mina hander. Under hela min tid pa barnhemmet har jag aldrig kant mig ensam, for jag har standigt varit omgiven av mina alskade barn. Hur tomt kommer det inte bli nar jag kommer hem? Ishmail som aldrig grater satte sig vid mig och borjade grata idag och Precious sa till mig "Grat inte nar du aker, grat inte". Men jag klarade inte av det, jag grat som en gris. Det gar inte att forklara hur ont det gor i hela kroppen. Mina sma barn.

Helgen blev inte riktigt som vi tankt oss da Idun fick njursten pa lordagkvallen, hennes sista kvall. Men ar det nagot man lart sig av den har resan sa ar det att det inte finns nagot som man inte klarar av, aven om det kan vara riktigt tufft ibland.

Vi har slutit fred med personalen nu, vilket kanns valdigt bra. Formodligen for att vi alla insett att vi egentligen ar irriterade pa "dom styrande". Idag fick vi aven reda pa att personalens manadslon ligger pa 60-70 cedi, multiplicera det med fyra sa har ni lonen i kronor. En taxichauffor kan tjana ca 5-20 cedi om dagen. Helt galet hur dom kan fa sa lite lon nar vi betalar sa jakla mycket for att vara har. Jaja.

Som det ar nu sa ar jag och Jullebull ganska psykiskt och kanslomassigt utmattade, man orkar liksom inte uppleva mer. Speciellt inte all skit som dyker upp hela tiden. Man hinner aldrig stanna upp och lata allt sjunka in, sa det tar ganska mycket pa kroppen och psyket. Men nu har vi bara fyra dagar pa barnhemmet kvar och sen nagra forhoppningsvis roliga dagar i norr. Kommer bli grymt! Kommer dock kannas sa tomt att inte krama om alla barnen eller hjalpa dom med diverse saker. Lar formodligen ta ett tag att vanja sig vid livet hemma sen. Kanner mig nastan som en obibini ibland, sa himla konstigt.

Kanner mig lite tom idag, sa nu har jag inget mer att skriva.

Tankte borja med en harlig sak som hande for nagra dagar sedan. Jag och Julia skulle aka hem och gar den lilla vagen fran barnhemmet till stora vagen. Nar vi kommit halvvags ser vi att en trotro stannar langt fram pa stora vagen, den borjar backa och vi undrar vad tusan den gor. Vi ser att det star en bil och tva manniskor lite langre upp och tanker att dom kanske backar till den. Men ack sa fel vi hade, den backade till oss! Dom vet formodligen runt vilken tid vi brukar komma och holl darfor utkik efter oss och sag oss. Sant blir man sa himla glad av!

Igar hade vi kalas pa barnhemmet som Julias pojkvan och hans nara och kara har sponsrat till. Barnen var sa himla glada, till och med dom vuxna var glada. Sa roligt att se! Pa mandag ska vi kopa lakan for dom pengarna som ar over av Alex pengar, samt kopa myggnat till alla barnen av pengar som min mor samlat ihop. Tycker det ar riktigt roligt att sa manga vill vara med och hjalpa till, stort tack till er alla! Ni ska veta att pengarna gor stor nytta och att barnen blir riktigt glada, det kan jag lova er!

Idag stadade jag och Julia barnens toaletter, sa javla vidrigt att jag dog lite grann inombords. Det ar verkligen bajs overallt, pa sitsarna, pa golvet, i toan, runt toan, osv osv. Jakla tur att man inte radd for att bli lite skitig langre, man bryr sig verkligen inte, fast det dar var fasiken pa gransen.....

Kanns skont att jag borjar kanna mig lite "klar" har, aven om jag inte alls vill lamna barnen. Bara tanken pa att lamna dom ar hemsk nog. Dom fragar varje dag "Last day today?" "Tomorrow you go?"
Det har varit sa himla roligt att lara kanna barnen pa djupet och att ha fatt se hur otroligt mycket dom har utvecklats. Jag tror iallafall att vi har gjort en liten skillnad har. Augustina har till exempel sagt till mig tva ganger idag att hon behovt ga pa toa, med gester dock. Hon har inte kissat eller bajsat pa sig en enda gang idag, sa himla stolt ar jag!



Imorgon drar vi till Cape for sista gangen. Cecilia aker hem redan imorgon och Idun drar direkt ifran Cape pa sondag. Nasta lordag vantar norr for mig och Julia och dagen dar innan blir troligtvis en av dom jobbigaste nagonsin.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, kanner mig lite tom. Ar sa trott pa hur manga manniskor ar har. Nar vi skulle hamta malariamedicin till Bernice, som cecilia skankt till barnhemmet, sa sa Vera att jag inte fick nyckeln till dorren.
Idag fragade Antonia om smor eller nagot annat palagg till frukosten, da tittade Emma surt pa mig och Julia och sa att vi hade ju smor. Javisst har vi det, men vi har faktiskt betalat for att hon ska ge oss smor. Da fragade Antonia om hon hade ost, hon sa bara nej och gick ivag. Dessutom har hon och Kwame fragat flera ganger vad vi kopt till dom nar vi rest och idag nar vi skulle ta med handdukarna vi kopt till barnen sa borjade Emma dra i dom och sa att vi borde ge till hennes familj ocksa.

De andra tjejerna som akte hem i helgen lamnade lite klader som vi skulle fa anvanda nar vi ar har och sedan lamna till barnen. Victoria hade hangt upp dom och Julia fragade bara om det var dom kladerna, da blir Victoria skit forbannad och sager till Julia att hon stor henne hela tiden. Julia horde inte sa hon fragade vad hon sa och da borjar hon skrika at Julia pa Twi. Sedan kommer Bright och borjar snacka massa, men han var nog mest radd for att forlora sitt jobb. For han sa till mig att sadana har situationer ar onodiga for att dom far massa skit fran Felicia, typ. Men han sa aven att barnen behover kladerna vilket ar lite oklart da dom har sjukt mycket klader som personalen bara har last in, plus att barnen fick klader ifran Antonia idag. Senare kommer han aven med massa grejer och sager att vi ska ta vad vi vill. Men det var ju inte direkt det som var grejen, att vi ville ha saker, Julia stallde en enkel fraga och Victoria betedde sig som en trearing ungefar. Erica pratade aven om att ge sina skor till aldsta killen nar hon akte, men idag sag jag att dom var utanfor Veras dorr. Nu vet jag ju inte sakert om Erica bestamde sig for att ge dom till Vera istallet, men tvekar lite pa det. Ar iallafall sa trott pa hur manniskorna beter sig har. Tanker inte pa nagon annan an sig sjalva och blir sura utan att man gjort nagot. Orkar verkligen inte med det. Man blir sa himla matt...

Apropa omojliga Ghanianer sa maste jag beratta om helgen i cape coast. Vi hade bokat bungalow, men nar vi kommer dit har dom saklart slarvat bort var reservation. Vi fick tre platser i dorm och efter ett tag sa dom att aven Idun och Cecilia fick sangar dar. Sen fick dom tydligen inte det anda, men dom fick en dubbelsang pa golvet. Nar vi kommer in och ska ga och lagga oss sa ligger det en snubbe pa deras sang. Efter lite gral fick dom en ny, men utan myggnat. Som tur ar sa ar agaren obruni, sa dom fick pengarna tillbaka. Sedan nar vi ska ata lunch sa far jag en fet plastbit i min hamburgare. Jag sager till men dom staller bara tillbaka den framfor mig, sa da sager jag att jag inte tanker betala for det. Nar vi sedan gar for att betala och jag bara lagger pengar for pommes och lask sa sager servitoren att jag maste betala fullpris. Vi diskuterar en stund och sedan kommer en av kokstanterna ut och sager att jag maste betala fullpris for att jag at hela. Eh ah, jag fick inte en ny sa vad ska man gora? Sedan kommer ytterligare tva feta damer ut och alla tre star och skriker mig i ansiktet. Sager att jag inte borde ha atit den och att hon inte visste att hon lagt plast i den. Nej, jag visste inte att det var plast i den nar jag borjade ata aheller? Haha, helt galet vilka argument dom hade. Till slut ropar dom efter chefen och han sager att jag inte ska betala ett ore. Vem var det som hade ratt va? Vi gar ivag och efter ett tag kommer han in i varat rum och sager Maja (vi har varit dar sa manga ganger att han kommer ihag mitt namn, haha) jag ber sa mycket om ursakt. Dom vet inte riktigt hur dom ska hantera sana har situationer, men jag har sagt till dom nu. Jag berattade att dom statt och skrikit at mig. Han sag lite chockad ut och sa att han skulle skrika lite pa dom ocksa. Haha. Nar han kom fram fran forsta borjan sa sa han "oh, so you are the hamburger girl?" Lar val bli kand som the hamburger girl dar nu, haha!

Nu har iallafall nedrakningen borjat pa riktigt, har nio dagar kvar pa barnhemmet och sedan drar vi till norr for lite safari. Ska bli spannande! Men det ar med blandade kanslor man tanker pa att vi har sa fa dagar kvar. Vet inte riktigt vad jag tycker eller kanner. Fast det blir nog svart att komma hem, iallfall nar nagra dagar gatt. Livet som volontar ar komplicerat, gott folk.

Idag akte vi till sjukhuset med en av de aldre flickorna, Bernice. Hon har spytt i tre dagar (aven om vi inte visste att hon spydde igar ocksa), haft huvudvark och ont i magen. Hon kunde inte behalla nagot, sa vi bestamde oss for att aka till sjukhuset. Nar vi kommer dit far vi forst betala for att gora ett nytt id-kort till henne. Sedan fick vi komma in pa ett rum med fyra sangar. Val dar gav dom henne en spruta i skinkan. Sjukskoterskan var inte direkt forsiktig, hon tryckte bara in hela (!) nalen rakt in och det gjorde ont kan jag saga. Sa hemskt. Darefter satte de in dropp, forst i handen men det svullnade upp sa dom fick satta det i armvecket istallet. Jag kande verkligen hur minnena kom tillbaka sedan forra aret da. Jag kan helt arligt saga att nagra tarar rann nerfor min kind. Det ar nagot av det varsta jag varit med om, verkligen. Men jag holl mig stark for Bernice, och mig sjalv saklart. Det ar bara att skaka av sig det nar minnena blommar upp. Det ar sa svart att beskriva hur det var, precis som alla situationer har ar svara att forklara sa nagon forstor.

Bernice somnade iallafall en stund och nar hon fatt all dropp fick vi aka hem igen. Dom kom med massa mediciner som vi skulle ge. Formodligen har hon mask eller malaria, men dom tar inga tester sa vi kan inte veta sakert. Men hon var battre redan nar vi gick darifran, som tur var. Iallafall sa kom dom med massa medciner och vi sa att vi inte behovde malariamedicin och smartstillande for att vi har det pa barnhemmet, men da sager skoterskan att vi ska betala samma pris som nar de andra akte med en av barnen sist och da tog de malariamedicin och det ocksa. Vi forsokte fraga varfor vi skulle betala samma pris och att vi borde fa det billigare eftersom vi inte tog alla mediciner, da skrattade bara skoterskan at oss. Sa himla irriterande. Sedan kom iallafall en annan skoterska, vet ni vad hon sa? "Sa vad vill ni betala?". Vilket javla skamt att kunna pruta inom sjukvarden. Vi kunde inte halla oss, utan borjade skratta. Var det ett skamt? Men tydligen inte, sa vi fick det lite billigare iallafall. Kan inte beskriva hur mycket jag langtade till Sverige och normal sjukvard da. Hur fasen kan man gora sa, bete sig sa mot sjuka manniskor och barn? Dom stoppar sakert halften av pengarna i sina egna fickor. Jag kanske later negativ nu, men det ar en sadan besvikelse verkligen.

Jaja, for att prata om nagot annat sa finns det en tjej som heter Augustina pa barnhemmet. Vi har diskuterat
lite, vi volontarer, och funderat pa om hon kanske har autism eller nagon slags utvecklingsstorning. Vi ar ju inga psykologer eller doktorer, sa det ar svart att avgora. Men iallafall sa har hon borjat ty sig lite till mig, springer till mig och kramar om mig med sina sma armar och sitter garna nara. Jag funderade lite idag och kom fram till att tanken pa att jobba med barn som Augustina i framtiden faktiskt ar lite lockande. Det ar sa roligt nar man lar sig hur man ska na fram till henne, hur man far henne glad och far henne att ta "steg framat".

Det ar inte klokt vad jag alskar dessa barn!

Imorgon aker vi till Winneba beach eftersom det ar Louise, Lisa, Jaq och Ericas sista dag. Sedan bar det av till Cape coast pa lordag.  Imorgon ska vi forresten ocksa hamta vara toppar som vi sytt upp for tjugo spann har. Spannande att se resultatet, det blir sakert katastrof. Kanns bast att forvanta sig det, haha!

Vagde mig forresten pa sjukhuset idag och jag har inte gatt ner ett enda kilo. Har gatt upp ett halvt kilo, haha!


George och jag idag.


Julia, Stephan, Jag och Augustina.


Frukosten imorse.



Barnen idag.

I helgen akte vi som sagt till Cape coast. Nar vi kom dit sa drog Lisa, Louise och Julia till Kakum, sa jag passade pa att sola lite eftersom jag redan varit dar. Var verkligen galet varmt, trots att det var sa tidigt pa formiddagen. Nar dom kom tillbaka gick vi och shoppade loss. Kopte bl.a converse for 40 och 60 kronor, helt ok! Pa kvallen sag vi pa den enormt langa trumshowen som var exakt likadan som sist...... och sedan dansade vi till normal musik, inte ofta man hor det har i africaland. Hade en riktigt roligt kvall och kom inte i sang forens tva (ca 6-7 timmar senare an vi brukar somna) trots att vi hade gatt upp klockan fem pa morgonen. Igar sa var det samst vader, regnade och askade. Mindre roligt... Sa vi bestamde oss for att ata och sedan dra hem. Lyckades ta sista trotron till Swedru, sa det var skont. Overlag en riktigt bra helg! Skont att komma tillbaka till barnhemmet idag dock, saknar dom sma liven sa mycket nar man inte ar dar! Satt och tankte pa det i trotron igar, hur tusan ska jag kunna lamna barnen? Borjar nastan grata bara av tanken pa det, kommer vara sa fruktansvart svart. Det ar forst nu vi verkligen lart kanna dom pa djupen och kommit in i det har livet, sa nu blir det bara svarare och svarare att tanka pa att man maste lamna barnen... Ska bli skont att komma hem, men samtidigt sa himla himla jobbigt. Jaja. Lisa, Louise, Jaq och Erica aker hem i helgen, riktigt trakigt! Kanns konstigt att dom ska aka och vi vara kvar ocksa.

Hade en kompis som fragade om barnen inte var radda for oss vitingar, sa tankte att jag lika garna kunde ta upp det har ocksa. Barnen som varit pa barnhemmet ar ju vana vid oss nu. Stephan ar till och med hellre hos vita, haha. Han borjar skrika nar Tina och Felicia tar i honom. Iallafall sa kommer det nya lite da och da. Dom ar valdigt tysta i borjan och gar mest for sig sjalva. Dom flesta ar val inte direkt radda for oss, men dom ar inte heller vana vid vitingar.
Dom kan sallan nagon engelska, men jag tycker att vi anda lyckas na fram till dom. Efter nagra dagar ar dom lika framat som alla. Nar det kommer nagon ny brukar jag ga fram till den och satta mig bredvid. Efter ett tag lagger jag armen om henne/honom. Sitter bara sa och pratar med dom andra samtidigt, har visat sig fungera riktigt bra faktiskt. Allt dom behover ar lite uppmarksamhet och omtanke.
Sen finns det saklart dom som verkligen ar radda for oss, sa da far man bara halla sig pa avstand.


Fina Precious


For en gangs skull tog Bright ut barnen och gjorde lekar med dom, formodligen for att dom nya egentligen skulle komma idag. Men barnen var glada, sa det var bara bra :)


Frukosten imorse


Jag och Jullebull pa Oasis


Vi sex svenskar


En av barnens toaletter, behover jag saga att det luktar gott?


Lisa och Louise


Lite roligt att vi alla kanner att vi lika garna skulle kunna skaffa barn nu. Har man klarat av ca 45 skrikande foraldralosa barn, varfor skulle man da inte klara av en liten bebis? Men det far vanta ett tag.. mamma och pappa, ni kan vara lugna!


Nar vi var pa stranden med barnen


Vera och aldsta flickan Grace

Jag tror jag kommer ga itu av saknad efter barnen nar jag kommer hem, helt seriost. Dom ar sa underbara, sarskilt nu nar vi varit dar ett tag och man ser varje individ och vad som ar speciellt for just den. Nar man borjat lara sig hur dom fungerar och hur man ska behandla dom. Alskar nar barnen springer fram och ger en varldens kram eller somnar i ens kna. Finns inget battre an nar 9ariga Obed satter sig ner bredvid en och lagger armen om en och sedan ger en varldens leende! Eller nar man bar George och han lagger armarna om en, kniper om ens kropp med armar och ben och lagger huvudet pa ens axel. Det ar verkligen obeskrivlig lycka. Eller nar jag sa "how are you" till ett av barnen haromdagen och istallet sa svarade lille Stephan "Im fine", forsta gangen jag hort honom saga det! Var lilla bebis kommer snart inte vara sa mycket till bebis.
Sen ar det sa himla roligt nar man for hora att vi faktiskt kan gora nagon skillnad rent "psykiskt" for barnen ocksa; Felicia berattade idag att George och Georgina alltid grat forut men sen vi kommit gar de bara runt och ler. Tank att det kan vara sa.

Jaja, far sluta vara sentimental och kanslosam nu.
Idag spikade vi upp mosquitonatspinnar i sista rummet, sa nu kan alla barnen ha mosquitonat! Tror Seth och Felicia blev lite imponerade av att vi tjejer ar sa handiga! Nasta projekt blir att spika upp skohyllor, som det ar nu sa ligger barnens skor overallt. Omojligt att hitta. Vi maste gora det trevliga arbetet att stada barnens toalett ocksa, yummie! Verkligen vidrigt, men det kan inte se ut som det gor nu.

Fick reda pa att det kommer tva nya tjejer nasta vecka som ska stanna i tva veckor och sen kommer det tva tjejer och en kille i borjan pa mars som ska stanna i en manad. Roligt!

I helgen aker vi till Cape coast igen for att fa lite farg, ata upp oss, shoppa och njuta!

Har sa mycket jag vill skriva idag, men vet inte om jag hinner sa mycket.
Igar var vi pa Greenland och at, sjalvklart blir inget som man tankt sig har i afrikaland. Forst hade dom inte beef, sa vi fick ta chicken till hamburgaren. Nar vi vantat en timme kommer servitoren tydligen pa att dom inte har pommes heller... Lagom irriterade lyckas vi till slut fa till en bra deal: burgare+tva lask+glass for 8 cedi:32 spann. En lite rolig sak var att Lisa att massa sallad for att fa igang sin mage (vi for inte ata sallad har, for da kan vi bli sjuka) och idag madde hon asdaligt och hade skit ont i magen. Jag fragade om hon fortfarande lika nojd over att hon at salladen och konstigt nog sa hon ja, far se vad hon sager imorgon! Idag blev vi livradda da det brann precis bakom barnhemmet, men barnen och dom vuxna skrattade bara at oss. Skrev lite mer under en av bilderna nedanfor.


Barnen pa stranden i Winneba.


Mina sma nakenfisar.


Sotaste Stephan


Dom tande eld precis bakom barnhemmet for att jaga, saklart spred sig elden och var precis vid barnhemmet nar vi akte idag. Far se om det star kvar imorgon. Ibland ar afrikanerna inte sa smarta, men man borjar vanja sig vid sant har. Dom reder alltid ut det pa nagot vis, aven om det ar hemskt.


Rolig bild vid Wli waterfalls


Tvattar lite klader.

Sa vad har hant sedan sist undrar kanske en del av er. Om jag inte missminner mig sa skrev jag senast i tisdags. I onsdags var jag iallafall hemma och var sjukis. Mina luftror och slemhinnor ar ju inte direkt kanda for att fungera bra hemma och varmen har gor det inte battre. Efter lite rad fran staket-doktorn (hej Magnus) sa tryckte jag i mig lite mediciner och det blev iallafall lite battre.

I torsdags var en helt vanlig dag harnere, forutom att barnen i var vardfamilj blev slagna med nagot precis utanfor var dorr. Det var riktigt jobbigt. Vi kunde hora hur nagot piskade till och barnen gnydde. Men det ar inte sa mycket man kan gora, eftersom det ar helt normalt i familjerna. Kanns sa hemskt att ligga dar och inte gora nagot, men jag stanger liksom av pa nagot vis. Kanns som att man maste gora det for att klara av att vara har, annars skulle man nog ga under.

Jaja, for att komma till nagot roligare sa har vi haft en valdigt handelserik och harlig helg, aven om den inte riktigt blev som det var tankt. Vi borjade med att bege oss till Accra for att sedan fara vidare till Hohoe (E:et pa slutet ar valdigt viktigt, annars blir man utskrattad). Halften av varat "gang" bestamde sig da dock for att aka till Cape coast istallet, men jag, Julia, Lisa och Louise fortsatte var fard. Det var faktiskt harligt att aka trotro till Hohoe, valdigt vacker natur. Mycket gronare an har i Swedru. Nar vi kom fram var vi dock ganska utmattade, sa vi at maaat, spelade kort och gick sedan till sangs. Vi bodde pa ett jatte trevligt stalle som heter Taste lodge. Dom var sa himla goa dar, hjalpte oss med taxi nar vi akte darifran och vaktade vara vaskor under lordagen. Under lordagen akte vi namligen till Wli waterfalls, vi trodde att det skulle ta ca 1 tim.. ack, sa fel vi hade. Vi kom dit runt tio och var hemma runt fyra-fem kanske, men det var vart det! Vi besteg alltsa ett berg 800 m upp. Det kanske inte later sa mycket, men det ar det! Vi klattrade uppat med vara promenadpinnar, gick pa stigar med stup precis vid vara sidor, for att sedan komma fram till en av de vackraste platserna jag sett. Ett enormt vattenfall och bara vi var dar! Sa stillsamt och vackert, fast vagen dit var bland det jobbigaste jag gjort. Vara ben skakade verkligen komiskt mycket efterat. Svart att beskriva fallen, tankte lagga upp bilder men det funkar saklart inte.. Vi sag iallafall tva vattenfall, men bara "Upper falls" var vart (det som vi fick klattra till). Vi akte sedan utmattade tillbaka till hotellet dar vi at mumisga pannkakor drankta i socker. Vi bestamde oss sedan for att snabbt aka vidare till Kpando och spendera natten dar, istallet for att aka dit pa morgonen. Vi hade namligen planerat att gora Volta Cruise, som skulle avga 08.00. Sa vi akte till Kpando, tyckte hotellet verkade jatte bra till en borjan men sedan lade vi marke till detaljerna... Duschen fungerade inte, sa vi fick duscha genom kranen som i badkaret (hoppas ni forstor vad jag menar), lakanen hade diverse asackliga flackar overallt, kuddarna var h e l t bruna och det var blod pa vagarna. Jakla tur att vi var sa jakla trotta att vi inte orkade bry oss, dromde dock mardrommar om diverse kroppsvatskor och loss hela natten. Vi bestamde oss for att lamna hotellet snabbt foljande morgon (idag), for att bege oss till Aburi Gardens. Sjalvklart lurade chaufforen oss, da han fick oss att byta trotro och sa att det gick till Aburi fast den gick till Accra. Vi bestamde oss da for att det var ovart att aka tillbaka igen, sa idag har vi bara kikat lite kort i Accra. Snacka om att man blir stressad av Accra (huvudstaden). Trots nagra missoden har vi anda haft en jatte bra och handelserik helg. Jag angrar inte att vi akte dit. Kandes lite som att vi var backpackers faktiskt, haha! Man borjar vanja sig vid att inget blir som man tankt sig, att inget fungerar som det ska och att allt tar typ 300 ganger sa lang tid an vad folk sager, sa man blir inte sa upprord nar det inte blir som man vill.
Hade onskat att jag kunnat forklara battre, sa ni forstatt hur bra helgen anda var. Men det ar sa svart!
Manniskorna var sa himla underbara i Hohoe ocksa, mycket vanligare, hjalpsammare och arligare an har. Sant gor mig sa glad. Kanns mest som att allt handlar om pengar och hudfarg har, sa sorgligt.

Jaja, eftersom vi anda bett om ledigt for morgondagen ocksa sa tankte vi aka till Winneba beach imorgon for att fira Louise da hon fyller ar. Ska bli riktigt skont! Sedan blir det jobb pa tisdags och alla hjartans dag-middag med alla svenskar pa Greenland hotel. Ser verkligen framemot det! Apropa mat sa sa Emma (var mamma) att hon skulle laga samma mat som i torsdags till oss ikvall. Forsta gangen vi fick pasta och forsta gangen vi at upp allt, bade hon och vi var lyriska. Haha! Sa nu kommer vi ga upp istallet for ner, eftersom vi baaaara ater kolhydrater och socker hela tiden.

Igar pa ackelhotellet lag jag och Julia och pratade lite innan vi somnade. Jag borjade da fundera pa vad man egentligen kommer hem till sen. Jag menar, visst ska det bli sa skont att komma hem till familjen, alla vanner, maten och tryggheten. Jag langtar verkligen, men hur meningslost kommer livet inte kannas efter ett tag? Man kommer ga runt och gora samma sak dag ut och dag in, inte gora nagot sarskilt vettigt och bara ga i vardagen. Jag kanske later jatte negativ nu, men om man jamfor med livet har sa kommer det bli en sa stor omstallning. Varje sekund har ar meningsfylld och full med nya upplevelser. Nar vi ar har gor vi allt for barnen. Sa vad kommer jag hem till, egentligen?

Vet inte riktigt var jag ska borja idag. Julia blev sjuk och fick feber i fredags, sa hon foljde inte med nar vi akte till cape coast i lordags. Hon kom dock pa sondagen och hon ar frisk nu. Somnade iallafall forst 22 i fredags och sen var det bara att ta sig upp igen klockan 03.00, kul kul! Efter mycket om och men kom vi antligen ivag med en trotro med ac (!!!!!). Vi fros dock, da det bara var 28 grader i den. Jag skojar inte, man har verkligen vant sig vid varmen nu. Nar vi kom fram blev vi "anfallna" av en taxichaffis som tog oss till Kakum national park dar vi gjorde "The canapy walk". Den var 40 meter upp i luften, sjukt haftigt! Sedan akte vi till Hans Cottage, at en enormt efterlangtad hamburgare och sag krokodiler vilket faktiskt var lite ovart. Nar vi var klara dar akte vi till varat hotell och motte upp Jessica och Lisa for att ga till slavfortet, vilket var intressant men gaalet varmt. Efter det gick vi och shoppade lite afrikanska grejer. Sedan avslutade vi kvallen med inte sa god pizza (ens i ghanamatt) och "disco". Trodde klockan var typ tre nar jag gick och la mig, men hon var bara tolv. Haha. Sedan vaknade jag halv atta och vi vandrade till stranden dar vi spenderade storre delen av dagen. Var inte direkt utvilad efter helgen, men det var skont att komma ivag lite och gora nagot annat an det vanliga.
Hemfarden var dock h e m s k t. Jag och Julia stod och vantade pa trotro i morkret och hade ingen aning om vart vi var. Hade dock hjalp av en tjej. Det kom ingen trotro eftersom det var sondag och fotboll pa tv... Folk som skulle till Accra slogs och skrek nar dom skulle in i trotron. Kvinnorna hade barn pa ryggen, men ingen brydde sig. Inte ens dom sjalva. Hemskt att se.
Vi fick iallafall tag i en trotro till slut och tryckte oss pa, var hemma efter ca 4-5 timmar. Resan dit tog ca 2.

Jaq och Erica stannade kvar en dag till, sa jag och Julia var sjalva pa barnhemmet igar. Nar vi kom dit var den en fruktansvard stamning. Ingen halsade pa oss och barnen tittade at andra hallet. De sa inte ens nagot nar vi halsade och ryckte bort armarna nar vi la handerna pa dom. George som alltid ar sa glad stod bara och grat och sag jatte radd ut... Sa formodligen har Bright och Vic hotat och sagt nagot till barnen om att dom inte fick prata med oss. Vic skrek namligen till ett av barnen nar det tog upp armarna och ville bli upplyft av Julia. Som tur var slappte det iallafall efter ett tag och barnen vagade sig fram...
Idag nar Tina och Felicia (vara kontaktpersoner) kom och slappte av dom tva nya svenska volontarerna, som for ovrigt verkar jatte trevliga, gick dom fram till oss och bad sa hemskt mycket om ursakt over Bright och Vics beteende pa stranden. Vi berattade da om gardagen och dom sa att dom var sa ledsna for det och att dom skulle prata med dom. Vi har ju betalat jatte mycket pengar for att komma och hjalpa barnen och da ska dom inte behandla oss sa.
Jag dog lite grann nar Julia berattade att Bright kommit fram till henne och bett om ursakt och sagt att hon skulle halsa det till oss. Han hade formodligen fatt enoormt mycket skall. Bra det, ratt at honom.
Oj vad han smorade for dom nya volontarerna forresten, han stadade till och med pa garden. Jag trodde inte att det var sant, han som aldrig skulle gora nagot for att skita ner sig! Jaja.

Manga av barnen pa barnhemmet och spytt hela dagen idag, Julia och Erica akte ivag med en av tjejerna till sjukhuset da hon aldrig slutade spy. Sa kara magsjuka, jag valkomnar dig sa mycket nar du val kommer till mig... (I hemlighet hoppas jag att det var deras mat, for jag vill verkligen inte fa det. Ond tjej, men magsjuka i Afrika har jag gjort en gang och det var en gang for mycket.) Vi ska dessutom till ost och voltasjon i helgen, sa jag ska halla mig frisk. Peppar peppar!

Till er som vill aka som volontarer, bli inte avskrackta om ni tycker att allt later hemskt och jobbigt. Det ar en standig kamp och uppforsbacke, men det ar vart det. Annars hade jag aldrig stannat kvar. Man mar rent ut sagt skit da och da, men man kampar pa. For barnens karlek gor att det ar vart det. Man vill sa garna vara kvar for att hjalpa dom, ge dom karlek och finnas till for dom. Man ar sa lycklig nar barnen tyr sig till en, springer fram och ger en varldens kram och ger en varldens smile. Man upplever nya saker varje dag och det ar ett riktigt aventyr. I slutandan kommer det vara vart det och man kommer sakert inte alls vilja hem nar man val ska det. Fast fasiken vad jag hade velat ata en fet pizza i soffan nu.

Har fatt skriva om det har tre ganger nu, sa det ar nog ganska luddigt. Forsokte aven lagga upp bilder, men det verkade inte fungera.

Vi hors nar vi hors.