Idag akte vi till sjukhuset med en av de aldre flickorna, Bernice. Hon har spytt i tre dagar (aven om vi inte visste att hon spydde igar ocksa), haft huvudvark och ont i magen. Hon kunde inte behalla nagot, sa vi bestamde oss for att aka till sjukhuset. Nar vi kommer dit far vi forst betala for att gora ett nytt id-kort till henne. Sedan fick vi komma in pa ett rum med fyra sangar. Val dar gav dom henne en spruta i skinkan. Sjukskoterskan var inte direkt forsiktig, hon tryckte bara in hela (!) nalen rakt in och det gjorde ont kan jag saga. Sa hemskt. Darefter satte de in dropp, forst i handen men det svullnade upp sa dom fick satta det i armvecket istallet. Jag kande verkligen hur minnena kom tillbaka sedan forra aret da. Jag kan helt arligt saga att nagra tarar rann nerfor min kind. Det ar nagot av det varsta jag varit med om, verkligen. Men jag holl mig stark for Bernice, och mig sjalv saklart. Det ar bara att skaka av sig det nar minnena blommar upp. Det ar sa svart att beskriva hur det var, precis som alla situationer har ar svara att forklara sa nagon forstor.

Bernice somnade iallafall en stund och nar hon fatt all dropp fick vi aka hem igen. Dom kom med massa mediciner som vi skulle ge. Formodligen har hon mask eller malaria, men dom tar inga tester sa vi kan inte veta sakert. Men hon var battre redan nar vi gick darifran, som tur var. Iallafall sa kom dom med massa medciner och vi sa att vi inte behovde malariamedicin och smartstillande for att vi har det pa barnhemmet, men da sager skoterskan att vi ska betala samma pris som nar de andra akte med en av barnen sist och da tog de malariamedicin och det ocksa. Vi forsokte fraga varfor vi skulle betala samma pris och att vi borde fa det billigare eftersom vi inte tog alla mediciner, da skrattade bara skoterskan at oss. Sa himla irriterande. Sedan kom iallafall en annan skoterska, vet ni vad hon sa? "Sa vad vill ni betala?". Vilket javla skamt att kunna pruta inom sjukvarden. Vi kunde inte halla oss, utan borjade skratta. Var det ett skamt? Men tydligen inte, sa vi fick det lite billigare iallafall. Kan inte beskriva hur mycket jag langtade till Sverige och normal sjukvard da. Hur fasen kan man gora sa, bete sig sa mot sjuka manniskor och barn? Dom stoppar sakert halften av pengarna i sina egna fickor. Jag kanske later negativ nu, men det ar en sadan besvikelse verkligen.

Jaja, for att prata om nagot annat sa finns det en tjej som heter Augustina pa barnhemmet. Vi har diskuterat
lite, vi volontarer, och funderat pa om hon kanske har autism eller nagon slags utvecklingsstorning. Vi ar ju inga psykologer eller doktorer, sa det ar svart att avgora. Men iallafall sa har hon borjat ty sig lite till mig, springer till mig och kramar om mig med sina sma armar och sitter garna nara. Jag funderade lite idag och kom fram till att tanken pa att jobba med barn som Augustina i framtiden faktiskt ar lite lockande. Det ar sa roligt nar man lar sig hur man ska na fram till henne, hur man far henne glad och far henne att ta "steg framat".

Det ar inte klokt vad jag alskar dessa barn!

Imorgon aker vi till Winneba beach eftersom det ar Louise, Lisa, Jaq och Ericas sista dag. Sedan bar det av till Cape coast pa lordag.  Imorgon ska vi forresten ocksa hamta vara toppar som vi sytt upp for tjugo spann har. Spannande att se resultatet, det blir sakert katastrof. Kanns bast att forvanta sig det, haha!

Vagde mig forresten pa sjukhuset idag och jag har inte gatt ner ett enda kilo. Har gatt upp ett halvt kilo, haha!


George och jag idag.


Julia, Stephan, Jag och Augustina.


Frukosten imorse.



Barnen idag.