Nästa vecka är min nästa återkoll. Jag pratar om det och låtsas som att jag förstått och accepterat att den är. Men inne i huvudet har jag satt upp väggar, väggar för att inte drunkna i ångest. Mitt innersta vägrar känna, även om jag ibland inte vill annat än att känna. Jag antar att det är en ren överlevnadsinstinkt. 

Jag är rädd för att inte få leva, rädd för fler månader med behandlingar och allt vad det innebär. På tisdag kommer dock ångesten slå till, jag vet att jag kommer sitta där med en stor klump i magen och ett illamående som får mig att vilja spy. Då kommer jag drunkna i den där förbannade ångesten.