Tvåtusentolv, ja det var nog det året jag lärde mig som mest om livet. Det var första året utanför den trygga skolvärlden. Jag började året med enorm resångest. Gamla undanträngda minnen från Gambia trängde upp. Jag såg mig själv ligga helt själv mitt i ingenstans och spy tills jag inte hade krafter nog att ta hand om mig själv. Såg mig själv bli sjuk på ett eller annat sätt. Tårarna trillade nerför mina kinder och jag funderade faktiskt på att ställa in allt. Men jag pressade mig själv och sa mig själv att "det kommer går bra, ge dig fan på det nu." Jag antar att malariamedicinen med alla dess biverkningar, såsom depression och mardrömmar, var en stor del av allt det där.

 

Det var även under den tiden som vi fick beskedet att min älskade mormors tumör inte kommit tillbaka och att allt såg bra ut. Månader av press, förnekelse och "tänk om" var äntligen över. Så januari månad gav även en del glädje, även om det var svårt att se just då.

 

Sedan kom vi fram till den 21 Januari och jag stod i sällskap av min mor på Arlanda flygplats. Allt brast totalt när jag insåg att det nu faktiskt var på riktigt, men jag tog mig åter i kragen och gick igenom säkerhetskontrollen mot flygplanet med spänning i kroppen för vad som väntade.

 

Jag minns att jag satt bredvid två stora afrikanska kvinnor på flyget mellan Amsterdam och Ghana, minns att jag kände mig så otroligt liten i den stunden. Slutligen landade vi i Ghana, där möttes vi svenskar upp och åkte till huset där vi skulle spendera våra första introduktionsdagar. Vi serverades mat, men jag kunde inte äta. "Du kommer blir sjuk, sjuk, sjuk." Sa min hjärna till mig och jag fick endast i mig lite ris.

Det var svårt att bara vänta på något som vi inte riktigt visste vad det var, det tyckte flera av oss. Min rumskompis grät sig till sömns och det kändes allt svårare att klara åtta veckor i det livet.

 

Så kom vi äntligen ut till våra placeringar. Jag insåg dock snabbt att det inte bara var guld att bo i ett hus med "hög" standard. Satt i sängen och stirrade in i väggen och undrade hur långsamt sekunderna kunde gå. Räddningen kom dock snabbt. Julia som arbetade på samma barnhem som jag insåg ganska direkt att det skulle bli alldeles för stort och svårt att spendera dygnets alla timmar på barnhemmet, med barn som knackade på ens dörr så fort man försvann in. Så hon flyttade in i mitt rum och efter det spenderade vi inte många minuter isär. På kvällarna låg vi i mörkret och skrev i våra dagböcker och pratade om vad vi upplevt under dagen. Ett måste under sådana omständigheter. Vi skrattade åt katten som ville äta upp maten som vi inte fick ner i våra svenska magar. Jag lovar, kyckling som luktar fisk och fisk med skinn och ögon kvar går inte ner, aldrig någonsin. Vi levde mestadels på vårat morgonbröd och blev efterhand tröttare och tröttare. Medicinernas biverkningar och alla upplevelser var ett ok alldeles för tungt att bära. Men mitt i allt detta var vi med om de mest fantastiska saker. Vi fick hundra procent kärlek från så många barn och vi lärde oss väldigt mycket genom allt vi upplevde. Jag minns att jag en dag tänkte att jag aldrig känt mig så hel som jag gjorde där och då. För hur tufft det än var i perioder så höll vi huvudet högt, kramade små kroppar och tog hand om sjuka småttingar. Gjorde allt för att göra deras liv så bekvämt som möjligt i den misär som var. Städade toaletter som jag aldrig hade satt min fot på om det varit i Sverige, tog argumentationer med dumma vuxna, trotsade våra egna rädslor och kämpade för dessa små som inte kunde stå upp för sig själva. Tröstade när ingen hjälpt dem när de i timmar stått med avföring i byxorna, redde ut slagsmål och lät dem vila sina trötta kroppar mot våra när febern steg sig hög. Någonstans där föll vi stenhårt för dessa vildar och de höll oss uppe när vår ork sinade.

 

Vi åkte även på utflykter, såg fantastiska saker och njöt av Coca cola som om vi inte visste vad det var. Gick under veckodagarna och suktade efter helgens hamburgare. Njöt till fullo, men saknade våra små där hemma.

 

Så kom vi fram till vår sista vecka på barnhemmet och allt kändes så konstigt. Även om vi kände att vi var rätt färdiga så var det så hemskt att ens tänka tanken att behöva lämna barnen, förmodligen för alltid. Vi valde att sova på barnhemmet sista natten för att få lite extra tid. Vi utnyttjade varje sekund till att krama och hålla små händer i våra. Sista dagen var nog en av de värsta dagarna i mitt liv, försökte vara stark och inte bryta ihop inför barnen. Det var det sista de förtjänade, men det gick bara inte. När Amina sprang emot mig med sitt breda leende träffade det mig rakt i hjärtat, aldrig mer skulle jag få känna det där. Aldrig mer skulle jag få ta hand om dem och det så gjorde ont i hela kroppen.

 

Vi tog semester en vecka och åkte till norr, en enorm upplevelse. Satt på buss i alldeles för många timmar i obekväma säten, på skumpiga vägar. Träffade Laura och Kat och såg enorma, vilda elefanter. Otroligt märkligt att stå en liten bit ifrån dessa varelser! Satt uppe på biltak och kikade på apor och andra djur, kände en fin frihetskänsla. Åkte motorcykel med galna Ghanianer och var på myggsafari. Resans första ordentliga sjukdomar slog till och Julia och Kat blev sängliggande.

 

Sedan var det dags för hemfärd. Julia åkte tidigare än mig och jag spenderade mina sista timmar i Ghana på en strand alldeles ensam. Kände lugnet sprida sig i kroppen, oroade mig inte för något och hade inte så stor koll på tid eller plats. Jag insåg än en gång att jag nog var mer svart än vit inuti nu.

 

Mellanlandade i Amsterdam och blev så himla arg och ledsen på världen, såg juvelaffärer och dyra klädesmärken vart jag än vände mig. Människor stressade fram och verkade inte se att det fanns människor runtomkring. Kände mig tom, saknade barnen och visste inte riktigt var jag hörde hemma längre. Landade sedan på Visbys lilla flygplats, stod med mor, far och bästa vän och insåg att detta var hemma. Att de är min trygghet.

 

Hann inte tänka igenom allt jag varit med om utan rusade direkt in i jobb, när jag kom hem. Hängde så mycket jag kunde i minihuset för att kompensera tomheten efter mina egna små barn, men insåg snabbt att det inte var samma sak. Gick till jobbet varje dag och det var som om inget hade hänt, att jag gått hemma hela tiden. Svarade artigt alla som frågade att Ghana var både det bästa och jobbigaste jag gjort. Att det inte var alls som man tror, för det var det inte. Sa att jag inte kände att resan förändrat mig på något vis, förutom att jag kanske såg annorlunda på relationer mellan människor.

Sen kom dagen då jag slog huvudet rakt i väggen. Alla upplevelser blommade upp och alla undantrycka känslor gick inte att trycka undan längre. Jag gick ut och gick, stannade på galgberget och försökte hitta ett vindstilla ställe att sätta mig vid, minns att benen inte orkade gå längre till slut. Den kalla vårvinden blåste isande kallt och jag satt huttrande bakom en militärbunker och grät i flera timmar. Tittade på några gamla pizzakartonger som rörde sig i takt till vinden. Hela kroppen och sinnet var totalt utmattade. Tårarna tog till sist slut och jag tror det var vad som behövdes. Efter det började hjärnan hantera allt den varit med om och jag började inse saker jag inte tidigare sett. Jag förstod äntligen att denna resa förändrat mig mer än något annat. Jag kände en frid inom mig och gjorde allt för att ta till vara på livet den sommaren. Började förstå vad jag behövde i livet och lärde mig hur jag hanterar olika situationer i livet. För vi är alla olika och hanterar livet på helt skilda sätt. Stunden när vår "bror" blev slagen med bälte utanför vårt rum var nog den händelse som mest fick mig att förstå hur jag fungerar.

Under den här tiden lärde jag mig att tysthet inte alltid är det bästa och jag började allt oftare öppna munnen för att gå ifrån mina egna försvarsmekanismer.

 

Jag började leta efter andra saker i människor än jag gjort tidigare och förstod att man inte kan hålla fast i allt här i livet. Det finns en anledning till allt, det enda man kan göra själv för att påverka är att ge hundra procent för det man brinner för. Då finns sedan ingen ånger.

Jag såg barnen framför mig varje kväll, förstod inte varför jag inte var med dem, men visste att det var här jag hörde hemma.

 

Sommaren gick och det var fullt upp hela tiden. Så dog min bästa väns mamma och tiden verkade stanna där och då. Än en gång slogs jag av hur skört livet är. Försökte sedan ta vara på varje sekund som tycktes fly iväg alldeles för fort.

 

Så kom hösten och jag tänkte att det här blir den segaste tiden på länge, men jag hann knappt blinka så var både september, oktober, november och december över.

Hösten började med ångest över att vara kvar här och gå i samma rutiner varje dag, men jag insåg nog efter ett tag att det var precis vad jag behövde då. Kom närmare vänner och var nöjd med det, även om längtan till något annat ständigt fanns där.

 

Födelsedag, jul och nyår, allt var snabbt avklarat. Det tillsammans med alldeles för många dagar fyllda med mycket jobb och annat ger nu 2013 en trög start. Jag vill spy på allt vad heter paket och stoppa ner något i halsen på alla människor som inte förstår hur deras ilska påverkar andra. Varför ska vi människor vara så förbannat elaka mot varandra så ofta?

 

2012 var ett år fyllt av lärorika, men otroligt tuffa upplevelser. Det var året jag lärde mig vad som är viktigt för mig. Det var ett år av tårar, kärlek, glädje, ned- och uppgångar, men nu är jag trött. Så otroligt utmattad rakt igenom. Men jag ska samla kraft och jag är nyfiken på vad 2013 har att erbjuda. Fyra månader av vinter ska jag göra så mycket som möjligt av, sedan börjar livet igen i takt med att solens strålar träffar min kropp. Jag har bestämt mig, tillsammans ska vi göra det bästa av det här, 2013.

 

Eric, idag har jag ditt armband på mig. Jag ser dig gå bakom husknuten, vinkande in i det sista.

Jag gör nu detsamma till dig, 2012.