Det är varmt och skönt under täcket, klockan är inte mycket. Ändå vet jag direkt när jag slår upp ögonen att det här blir ingen bra dag. Ångesten är så påtaglig. Jag känner smärtan och ångesten växer ännu mer. Reser mig upp vilket resulterar i illamående och skakningar. Kan ångesten bli större? Den här dödsångesten som lever med mig, likt ogräs som spricker upp genom asfalt. Den finns alltid där under, men dom gånger den tar sig genom asfalten är man chanslös. Allt brister. Jag brister. 

Låt mig slippa besked som sliter mig i stycken.