Tips

http://nublirjagfrisk.blogg.se/2015/february/tips-till-anhoriga-och-saker-som-stor.html#comment 
Så himla bra. 

01:15

Jag kom på en sak idag. Jag har vänner som är döende, vänner som inte kan ta sig ur sängen och vänner som lider oerhört pga olika sjukdomar. 

Jag har själv svävat där, på kanten mellan liv och död. Hyperventilerat för att döden andats mig i nacken. Varit så nära döden att min pojkvän efteråt gick i veckor och trodde att jag var död, trots att vi sågs varje dag. 

När jag vet om allt detta, lever vid sidan av det varje dag, då betyder det ingenting när andra friska men rädda människor försöker skapa drama, såra och förstöra. För det är inget mot allt det lidande jag ser hos mig själv och andra. Hos dom som håller huvudet högt trots motgång efter motgång. Det där andra ytliga, det klarar jag mig utan. Det är inte värt den korta tid vi har. 

En onsdag i november

Jag önskar att jag skrev oftare här, men orden har runnit ifrån mig. Under behandlingen var det okej att mycket var mörkt och trasigt, men allt eftersom tiden gick och behandlingarna slutade var det som att allt skulle vara frid och fröjd. Då var ju allt över och livet skulle vara ljust igen. Egentligen har det varit mörkt, det har varit tungt och ångestfyllt, men ingen vill höra något sådant. Andra vill höra glädje och tack det är bra nu. Därför har jag tappat orden. 

Mitt standardsvar på hur jag mår är ganska bra. I vissa stunder mår jag ganska bra, men i många stunder mår jag väldigt dåligt. Har ångest, är rädd, ledsen och känner mig instängd i mig själv. Men det är okej, för allt det där måste få komma ut och kännas. 

Jag har börjat i bildterapi och en dörr som länge varit stängd har öppnats på glänt. Jag har alltid haft nära till tankarna och orden, men känslorna har stannat bakom dörren. Nu har dörren öppnats och det väller ut så mycket att det gör fysiskt ont i kroppen. Ändå måste det ut, för jag har insett att det inte funkar att blunda och stänga ute. Att leva är ju att känna. Och jag lever. 

Jag skrattar, men jag gråter också. 
Jag tillåter mig själv att sörja det livet jag förut hade och aldrig kommer få igen, men jag förbereder mig också på det nya. Vad det än må vara. 

Att drunkna

Jag har svårt att finna orden till att beskriva hur livet är nu. Trots att så många tankar snurrar i huvudet. 

Nästa vecka är min nästa återkoll. Jag pratar om det och låtsas som att jag förstått och accepterat att den är. Men inne i huvudet har jag satt upp väggar, väggar för att inte drunkna i ångest. Mitt innersta vägrar känna, även om jag ibland inte vill annat än att känna. Jag antar att det är en ren överlevnadsinstinkt. 

Jag är rädd för att inte få leva, rädd för fler månader med behandlingar och allt vad det innebär. På tisdag kommer dock ångesten slå till, jag vet att jag kommer sitta där med en stor klump i magen och ett illamående som får mig att vilja spy. Då kommer jag drunkna i den där förbannade ångesten. 

Sorg

Sorg är en smärta som ingen annan. Det är som att med en trubbig kniv skära hjärtat i delar. Det är som att drunkna i sand eller frysa till is inifrån och ut. Det är som att fyllas av den tjockaste av oljor. Som att krossa en ruta och hela tiden skära sig på bitarna. Det är smärta utan gränser, men det är nödvändig smärta. 

Inte idag

Det är varmt och skönt under täcket, klockan är inte mycket. Ändå vet jag direkt när jag slår upp ögonen att det här blir ingen bra dag. Ångesten är så påtaglig. Jag känner smärtan och ångesten växer ännu mer. Reser mig upp vilket resulterar i illamående och skakningar. Kan ångesten bli större? Den här dödsångesten som lever med mig, likt ogräs som spricker upp genom asfalt. Den finns alltid där under, men dom gånger den tar sig genom asfalten är man chanslös. Allt brister. Jag brister. 

Låt mig slippa besked som sliter mig i stycken. 

Att leva

Solen färgas orange när den sakta sjunker ner mot havet. Dess strålar reflekteras mot ett fönster och bländar mig för ett ögonblick. Vinden som får flaggorna att långsamt fladdra, är ljum. Fötterna trampar på grus som ligger i högar på trottoaren, som ett minne av vintern som varit. Tulpaner blommar lite här och där. Fåglar sjunger och humlor brummar. Jag andas in vårluften, tar in den här stunden och varenda intryck. 

Den senaste tiden har handlat mycket om det. Att ta in alla intryck och spara dom i huvudet. Leva ikapp och göra så mycket jag kan. Ofta mer än kroppen egentligen orkar. Jag lever och tar in för det jag missat och det jag kanske kommer att missa. Nästa vecka väntar min första återkoll, då får jag veta om det blir några fler månader av just det eller inte.  

Jag kikar i varje trädgård efter magnolior. Jag vet inte varför, men dom ger mig hopp på något vis. När jag tänker på det så låter det lite konstigt, men så är det. Tanken bekräftas när jag ser alla magnolior dom planterat på Gråbo, det känns som en symbol för det. Om vi hade haft en magnolia hos mamma och pappa hade jag beundrat den varje dag, känt hoppet flöda in i kroppen. Det hade jag behövt dagar som denna. 

En dag tar det slut för oss alla

Bråk, tjafs, klagan och stress, alla fyra riktiga energibovar i det vi kallar livet. Många lägger lätt fokus på det och blir blinda för annat. Glömmer att livet inte varar för evigt. 

Se vad som finns framför dig just nu istället för att ha blicken fäst långt bakåt eller framåt. Njut av stunden med alla dina sinnen, lyssna, se och dofta. Lägg ifrån dig mobilen och umgås med människan framför dig istället. Ge en främling ett leende. Ha som mål att varje dag göra någon glad. Glöm inte att göra även dom små sakerna för andra, ge bort en blomma, diska eller laga mat till någon en alldeles vanlig torsdag. Berätta hur mycket dina nära och kära betyder för dig, imorgon kanske det är för sent. 

Vill du att man ska minnas dig för att du alltid klagade, hade bråttom och sällan gjorde något för andra? Eller för att du alltid tog dig tid, ställde upp, var glad och kom rusande när någon mådde dåligt istället för att säga att du inte visste vad du skulle göra eller säga och därför inte gjorde något. Valet är ditt. 

Det är aldrig för sent att vara den bästa versionen av dig själv. 

Det är lätt att klaga på huvudvärk eller en förkylning när man inte känt större lidande än så och jag gläds för dom som slipper det. Men tänk på att du imorgon kommer att ha glömt din huvudvärk, men ditt dåliga humör kommer ha smittat av sig på flera andra. 

Om du slår ihop alla gånger du klagar på ett år lovar jag att det blir tid du hellre hade lagt på annat. 
Du är den som bestämmer över ditt liv, ingen annan. Så glöm inte att göra det bästa av det. 
Kanske är idag din sista dag, njut av den. Gör något du aldrig vågat. Låt dina drömmar bli verklighet och sprid glädje. Slösa inte bort dina dagar. 

Idag, och alla andra dagar, vill jag ge en eloge och en himla massa kärlek till Elsa. En eloge för att hon alltid bryr sig, alltid ställer upp, alltid tar initiativet till att diska, laga mat, handla, baka, planera saker eller bara finnas där när jag  behöver henne. Hon slutar aldrig visa sin uppskattning och omtanke. Hon överraskar ständigt med kakor, teer, nya piggisar och liknande. Aldrig slutar hon höra av sig trots att jag ibland blir trött, matt och inte orkar eller vill svara. Hon är glädje personifierad och är alltid lite för snäll för sitt eget bästa. Utan att anstränga sig kan hon få mig att må bättre, oavsett humör. En eloge till henne för att egoism inte existerar i hennes ordförråd och för att hon alltid är den bästa versionen av sig själv, oavsett motgångar.  Hon är en av dom bästa människor jag någonsin mött och jag hoppas att hon är medveten om sitt värde för mig och många andra. 

Akuten

Jag känner så väl igen det här stället. Dom färgglada legoklossarna i ena hörnet, som väntar på att bli lekta med. Akvariet i andra hörnet som är tänkt att verka lugnande. Tidningar ligger på borden framför människor i hårda stolar. Vissa verkar mesta vilja fly härifrån, precis som jag. Andra verkar nästan lyckliga, hur man nu kan vara det på ett sånt här ställe. En del kollar sina telefoner, andra sneglar på tvn eller bara rakt ut i luften. 

Jag känner efter hur det känns i kroppen, andningen är snabbare. Hjärtat dunkar hårt. I bröstet finns en stor sten som tynger ner mig. Den tar upp all plats. Tankarna vill gärna glida iväg, men jag fokuserar på att vara här. I detta skrämmande rum. 

Mitt namn blir uppropat och jag får komma in i samma lilla rum som så många gånger förut. Sköterskan sticker snabbt nålen i mig. Mäter puls och blodtryck. Sen kommer doktorn, en kirurg, han trycker, klämmer och känner. Tänker så jag nästan kan höra hur det knakar. 

Sen är det bara att vänta på beslut, liggandes på den hårda britsen. Försöka att inte kvävas av rädslan. Vänta ut den eviga väntan på röntgen. 

Tankarna leder lätt till att akuten är min värsta fiende, men det är inte sant, sjukdomarna är mina värsta fiender. Aldrig släpper dom greppet om mig. Hela jag ska kramas ur likt en tvättsvamp, tills inget längre finns kvar. 

Tusen pilar

Inatt var ingen bra natt. Inatt såg jag en doktor komma med min hjärna i sin hand, han klämde försiktigt med sina fingrar på ett ställe och där satt en stor tumör. Några timmar senare hittade dom en stor tumör i min mage och dom skar upp hela mig utan att först söva mig. Allt var köttigt och blodigt. Efter det råkade jag gå i vägen för min pojkvän så att jag av misstag träffades av en pil från hans armborst. Imorse var jag glad att allt det där inte var på riktigt, men ändå sitter ångesten i. Jag har varit så upptagen med att hitta tillbaka till orken att jag inte hunnit tänka så mycket på att den här återhämtningstiden kanske är till låns, kanske tar den snart slut. Eller kanske har jag bara förträngt det. Oavsett vad så träffade det mig likt tusen pilar mot kroppen och det kan till skillnad från drömmarna vara verklighet. 

Nej nej nej

Sätter ner foten i badkaret, vattnet hettar mot huden som snabbt skiftar till en röd nyans. Låter kroppen sjunka ner i vattnet. Fläkten i taket avger ett brus som knappt täcker den tjutande tinnitusen i huvudet. En vattendroppe faller från kranen, lämnar ringar på vattnet. Blicken faller ner på min ärrade mage med sex olika snitt. Jag sätter upp det tunga och onda vänsterbenet mot den kalla badkarskanten. Känner försiktigt på blåmärken och svullnader efter sprutor på höger ben. Tar ett djupt andetag och flyter upp mot ytan i takt med andningen. Låter ena handen leka med halsbandet kring halsen. Det som noggrant berättar att jag går på blodförtunnande medicin. Jag kommer åt slangen på halsen, den som leder till dosan och ärret på bröstet. Släpper halsbandet och blöter istället ner det kala huvudet med händerna. Gnider den lilla stubb som finns.
 På en krok på väggen hänger håret som inte är mitt, men som får dölja sjukdom och flint då och då.
Det hänger där och påminner liksom allt annat om vad som varit och är. Men det tar aldrig slut där, vid det som varit, det uppkommer alltid något nytt. Är det inte öronproblem så är det kraftiga magsmärtor som gör att jag spyr efter måltider, kanske en gallsten. 

Nu blir det bara bättre sa dom visst en gång, sen igen, igen och igen. 

Tusen tankar snurrar omkring. Nya tumörer, svullnad på kroppspulsåder, operationer, proppar, döden, sjukdom och jag blir aldrig frisk ropar det skärande högt i huvudet. 

Försöker leva och vara så mycket som vanligt, som det går. Fast vad är egentligen som vanligt? 

1-4 möten/besök att åka till varje dag snor mycket tid och ork, men jag vet att det är för mitt eget bästa. Dagar rullar förbi, vissa bättre andra sämre. Svullnaden av kortisonet lägger sig lite mer för varje dag. Stubben på huvudet blir sakta lite längre. 

Snart väntar den där datortomografin jag fasar så mycket för. Kommer cancern ha hållit sig borta? Kommer propparna ha minskat eller vara oförändrade? Kommer svullnaden på kroppspulsådern ha lagt sig, eller är det mer cancer? Kommer jag behöva mer cellgifter? Strålning? Operationer? 

Nej nej nej, jag vill inte. 

35 minuter av glädje

Jag har knappt rört mig dom senaste månaderna och jag har ett ben som knappt tar mig några meter på land. Men idag hoppade jag för tredje gången i bassängen och simmade en halv fucking (ursäkta språket) kilometer på 35 minuter!!! Dessutom vilade jag endast var tredje längd. Alltså simmade jag 75 meter i taget innan jag tog paus. Så himla stolt över mig själv och jag fattar knappt att det är sant!

Hur hopplöst och tröttsamt allt än kan kännas så blir jag lycklig när jag får vara i vattnet. Där kan jag för en stund nästan glömma hur handikappad jag faktiskt är just nu. Hopplösheten byts ut mot hopp för en stund. Jag låter all den glädjen fylla mig och tar tillvara på alla 35 minuter. Varje vinst är ett steg närmare livet och jag kämpar som en galning för alla små steg på den oändligt långa vägen. 

Dagarna går

Orken kryper sakta sakta tillbaka, men kroppen hänger inte med. Kroppen är slö, öm och skadad. Går 100 meter och måste stanna minst 5 gånger för att benet inte vill hänga med. Kan som mest gå långsamt i fyra minuter på löpbandet innan kroppen skriker stopp. 


Ingen kan ännu svara på hur det kommer gå med propparna. Tankar som "kommer jag någonsin kunna springa igen?"och tusen andra, far igenom mitt huvud. Men jag är envis som en åsna och pressar mig själv framåt varje dag. Trettio sekunder till klarar jag, bara en meter till, bara lite fortare. Jag är till och med så envis att jag en dryg vecka efter sista cellgifterna tar mig ner i en bassäng och simmar lite lugnt. Det är då tanken slår mig att jag inte är riktigt klok och alldeles för ivrig. Men jag klarar varje utmaning, även om jag efteråt vet att jag tagit i alldeles för mycket och sen blir orolig när benet svullnar upp, gör ont eller luften inte går ner i lungorna. Men just den där envisheten gör att jag vet att jag kommer fixa det, även om det tar tid, trots att jag ibland tappar modet och tvivlar. 

All oro och dödsångest tär dock på kropp och sinne. Kanske är det bland annat därför jag pressar mig själv så mycket, för att jag vill glömma all död och elände. Vissa stunder är det mer påtagligt än andra, men det finns alltid där. Har jag inte lite mer ont än annars? Är det inte mer svullet? Visst är det konstigt tungt att andas? Har jag verkligen känsel i tårna? Pirrar det inte konstigt i foten? Är det nya proppar? Sen finns även tankar som "Tänk om cancern kommer tillbaka?"  och "Tänk om dom om två månader säger att jag måste opereras igen." Ja just det, det har jag nog glömt att berätta. Dom har hittat en skugga längs min kroppspulsåder, en skugga dom inte hundra procent säkert kan säga är ofarlig. 

Jag kan och vågar inte tro att det bara kan bli bättre. Jag vet att det aldrig någonsin kommer bli bra, men jag önskar så att det blir bättre. 

Jag är ledsen och gråter vissa stunder när det blir för tungt, men jag klagar aldrig. Det finns ingen mening med det. 

Varje kväll tänker jag att kanske finns jag inte längre imorgon. 
Livet är så osäkert. 


Att ställa krav

Läste på en cancerblogg idag. Tjejen i fråga har avslutat sin behandling och skrev om den känslomässiga kampen att komma tillbaka till livet. Hon skrev något i stil med att hon bitit ihop så länge och kämpat så hårt. Att hon varit duktig hela sitt liv och att hon alltid satt andra före sig själv, även genom cancern. Jag kan inte låta bli att känna igen mig en del i det hon skriver. Jag åkte till exempel till Ghana för att hjälpa andra och jag gick in för det till 110%. Trots att jag många gånger mådde väldigt dåligt både fysiskt och psykiskt. Att ge upp var inget alternativ, jag ville hjälpa. Men vet ni vad flera av mina vänner sa till mig? Att jag var dum i huvudet som betalade för att åka iväg och arbeta gratis. Ja, dom sa faktiskt så. 

Under dom här snart åtta månaderna med cancer, blodproppar, problem med hjärtat och allt därtill har det varit så många som ställt krav på mig. Ställt krav att jag måste hjälpa dom genom det här, att dom inte klarar det själva. Jag försökte verkligen till en början, men dom människorna var inte beredda att lyssna trots att det var dom som frågade. Dom la på mina axlar att ta hand om både deras rädslor och mina egna och jag gick med på det. 

Folk har ställt krav på mig att jag måste förstå att det är svårt för dom och jag har förstått mer än väl. Men aldrig någonsin har jag ställt kravet att någon måste förstå hur det är för mig. 

Jag får skylla mig själv att jag alltid sätter andras behov och känslor före mina egna, det vet jag. Men samtidigt hade jag aldrig kunnat vara stolt över mig själv om jag inte gjorde det. Det är den jag är som person och även om man ofta får mycket tillbaka för det så får man även förvänta sig att folk, omedvetet eller ej, utnyttjar en. För vissa människor  är det hemskt lätt att alltid luta sig på andra. 

Men jag har väl insett att man ibland måste sätta sig själv i första hand. Tänka på vad man själv behöver och ge fan i dom där människorna som inte ens kan ta sig tid att fråga om man ännu lever eller är död. 

För det är ju faktiskt jag som varit nära döden tusen gånger om nu och inte dom. Det borde ju vara min tur att bli lite omhändertagen för en gångs skull. 

Jag är ju bara en rädd och ledsen tjej som är trött på att tro att livet inte är menat att vara  mitt. Så himla ledsen på att ständigt pendla mellan liv och död och mitt i allt behöva ha överseende och ta hand om andra. 

Nu orkar jag inte mer

Det är som att en repris spelas upp framför mig. Känner smärtan i benet  och tittar ner. Svullnad. Tar ett djupt andetag. Försöker fokusera fast jag vet att det inte går. Sätter på mig kläder. Går ut och sätter mig i bilen, gråter. Tar mig ur bilen. Försöker gå försiktigt, men ändå fort. Går in på lasarettet, men kommer inte längre än till skåpen innan kroppen inte orkar gå längre. Bryter ihop. En röda korset-värd kommer snabbt fram med en rullstol. Hon rullar in mig på onkologen medan tårarna rinner längs kinderna på mig.  Kommer in och ser personalens förvånade blickar. 

"Det har svullnat upp mer och gör ont. Nu orkar jag inte mer." hör jag mig själv säga mellan desperata hulkningar. 

Nu orkar jag inte mer. 

Akutbesök och datortomografi

Ökande bröstsmärtor blir till ett doktorssamtal. Som i sin tur blir till att snabbt åka på datortomografi, kanske har en propp släppt. Inga garantier, precis som dom sa. 

 Dom senaste veckornas minnen och händelser pyr färskt under huden. Hela kroppen skakar av rädsla. Inte klarar man sig två gånger, är tanken som sakta gnager i kroppen. Den äter upp varje uns av hopp och tro. Hela jag består endast av död, rädsla och förtvivlan. Det blir tyngre och tyngre att andas, men är det proppen eller ångesten? 

Börjar med provtagning och port-a-cathen fungerar inte. Varför ska något vara enkelt?

Snart finns det inte minsta cell kvar i kroppen som inte är uppäten av död och rädsla. 

Om det finns en gräns för hur mycket en människa klarar av så tror jag att det är nu den är nådd. Finner ingen kraft att hålla ihop dom sista hopplösa bitarna av mig själv. Tårarna forsar och paniken stegras. Jag är så trasig som man kan bli och det enda jag vill är att leva. 

Tittar i taket och funderar ännu en gång på om det faktiskt är dags att berätta vad jag vill ska ske om jag dör.

Vågar varken äta eller röra minsta finger, minns hur det blev sist. 

Svaret på datortomografin kommer. Ingen ny propp, bara dom gamla syns. Ingen ny propp. Jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Ska jag skratta eller gråta? Är det sant?

Tänker på vad min kusin sa häromdagen. Kanske är det något med Lindström-generna som håller en kvar. Jag hoppas det. 

Paniken och rädslan minskar något, men den finns ännu kvar. Kan inte tänka annat än "vad väntar härnäst?"

Det gör så ont i kropp och själ. 

Låt mig bara få leva. 

Med döden hängandes kring halsen

Tar stegen uppför den sex trappsteg långa trappen. Hinner inte ta  många av dom innan jag måste pausa. Pulsen slår hårt och fort i hela kroppen av kraftansträngningen. Öppnar dörren och möts av lukten av instängdhet och tomhet. Post och tidningar ligger upptravade i hallen. I badrummet står hud lotion och kläder lämnade i all hast. I källaren viskar en 17 dagar gammal blöt tvätt i maskinen om vad som varit. 

Så vad var det som hände? Jag vet knappt om jag förstår själv än.

Den där torsdagen den 30/1 stod jag i duschen med ett ömt ben. Men inte ägnar man det någon större tanke när kroppen och själen gör så ont på tusen andra sätt. Lät ändå blicken fara ner och såg direkt att benet var svullet. Förstod på en gång att det här inte är bra, det här är inte alls bra. 

Låter allt ligga framme, tar första bästa kläder och åker snabbt in akut. Allt går så snabbt och jag hinner inte landa mellan beskeden. Äter subway-macka som om ingenting hänt, för vad ska man göra när man lever i helvetet?

Precis som jag fasat för så var det blodpropp det var frågan om, och inte bara en. Det finns flera både i buk och lungor. 

Går från besked som att du kan ju egentligen åka hem, vi låter dig bara vara kvar för tryggheten, till Karolinska, civa, ima och rör för Guds skull inte på dig. Du får inte ens lyfta huvudet. 

Ambulanshelikoptern kan inte lyfta pga vädret och ambulansflyget från Stockholm går sönder i sista stund. Jag vet att den vård jag kan behöva om propparna släpper inte finns att tillgå i lilla visby. Klockan tickar och tårarna faller. Vågar inte andas. Blir för varje millisekund mer och mer säker, nu dör jag. Nu finns jag snart inte mer. Snart är min saga slut. 

Efter om och men kommer det ett ambulansflyg från Umeå. Åker en blåsig flygtur och skakiga ambulansturer trots att minsta skakning kan få propparna att släppa, ta död på mig. Håller masken och fokuserar till 320%. Småpratar med ambulanskillarna och känner deras medlidande i varje cell. Vet dom att det är nu det tar slut för mig?

På Karolinska väntar ett rum med överdoserande människor, galna hjärnopererade människor som bokstavligt talat bajsar ner hela salen, blippande apparater och ljudet från syrgasmaskiner. Spenderar dom första dygnen utan att få röra  minsta muskel och utan att få äta. Stirrar upp i taket och inväntar slutet. 

Omringas av massor med doktorer och får svårare att finna kraft. Det enda som ringer i öronen är orden dom alla säger "vi kan inte garantera något, det går inte att förutse och det finns ingen tid vi kan säga att faran är över". När ska jag få andas ut? Hör även ord som "i nuläget är vi inte oroade för att du ska få behålla ditt ben" och allt blir bara en absurd röra i  huvudet. 

Operationen dom tänkt sig är inte möjlig då propparna sitter för högt, det är alldeles för riskabelt. Känner livet rinna ur händerna på mig. 

Den sextonde dagen är det äntligen en doktor som kommer och säger att nu ska propparna sitta fast. Men inte ens han kan garantera att det bara kan bli bättre nu. Nej, det finns ingen garanti. Det värsta är dock över och nu handlar det om att vara uppmärksam på kroppen. Blir det värre eller bättre? Om allt går som det ska väntar minst ett år med behandling för propparna. Vågar inte tänka tanken på om det inte går som det ska. 

Lämnar Karolinska i skräck. Det finns inga kontroller längre, inget blodtryck, inget ekg, ingen puls eller saturation mäts. Jag är ensam kvar att känna efter, blir det bättre eller sämre? Dom lämnar mig ensam med döden hängandes kring halsen. Allt jag inte vågat och kunnat känna för att överleva det här, hotar likt mörka skuggor i huvudet. Är det säkert att jag överlevde? Lever jag än? Eller är det bara ett sjukt skämt som kommer ryckas ifrån mig igen?

Cancerkrigare

Det värsta med att vara så nära döden, förutom själva döden, är att det blir så tydligt vilka som inte bryr sig. Det blir väldigt tydligt vilka som faktiskt bryr sig, vilka som är alldeles för fega för att ens våga försöka och som en doktor en gång sa, vilka som endast bryr sig för sin egen vinning. För det finns alla sorter. Det viktiga är att minnas och se vilka som faktiskt försöker och då är det rätt självklart varför det är just dom som står där. Kanske är jag alldeles för ärlig nu, men hellre ärlig än att sticka saker under stolen. Det blir ingen lycklig av. Sen handlar det ju självklart om dom som på något magiskt vis hittar precis rätt saker att säga och rätt sätt att bete sig på. Man slutar aldrig att förvånas över människan, på gott och ont.
 
Jag lever än, även om det länge var väldigt osäkert. Än kan ingen säga att det är stabilt, men varje dag är en vinst och restriktionerna minskar sakta även om dom ännu är många. Det är en gåta även för mig hur jag klarat dom här veckorna, för att inte tala om dom här månaderna och allt dom inneburit. Jag är en fighter, en jävel på att kriga, en cancerkrigare. Och kampen den fortsätter.

Döden

Det här med att känna döden flåsa en i nacken, det är en känsla jag inte ens kan beskriva. Att sitta med en stor blodpropp i kroppen och flera små i lungorna och veta att det kan innebära ett väldigt farligt tillstånd, det finns inga ord för det. Känslan i att knappt våga andas för att man är rädd att varje andetag ska bli ens sista. Jag vill inte dö.

 Med den här sjukdomen tvingas man bli vän med döden och leva tillsammans med den, hur ogärna man vill. Eller vän kanske är ett dumt ordval, men man måste lära sig att leva med den. Den är allt annat än lätt att leva med. Man får anpassa sig på alla möjliga vis. 

Just nu sitter jag på iva och väntar på ambulansflyget som ska ta mig till ks. Under natten kommer jag operera in ett paraply i ett av mina kärl som ska förhindra att den stora proppen vandrar upp till lungorna och gör så att jag inte längre kan andas själv. Flyget skulle komma från Stockholm, men det gick sönder så måste vänta på ett från Umeå. Det ska inte vara enkelt. 

Den enda tanken som finns i huvudet är döden och jag är så jävla livrädd. 

Utan mina föräldrar och Elias hade jag aldrig klarat hela den här resan, det är ett som är säkert. Jag vet knappt hur jag ska klara det ändå, men dom har gjort det möjligt hittills. 

Imorgon hoppas jag att det åtminstone finns lite mer tro och hopp i mina andetag, för jag är inte klar med livet på långa vägar. 

Trötthet

Det är som att den här cancern slukar en hel och inte lämnar något kvar. Känner mindre och mindre igen människan som lever mitt liv. Känner inte igen den där tjejen i spegeln med stort runt ansikte och konstiga ögon. Hon lever mitt liv, men jag vet inte vem hon är. Hon klarar knappt av att gå och handla i en Ica nära butik längre. Orken räcker bara till att fokusera på att finnas. Det finns ingen ork kvar att se upp för barn som springer eller att sortera bort alla ljud och intryck. Tröttheten är så omfattande att jag börjar undra om den ens någonsin kommer försvinna.  Om jag kommer få tillbaka Maja Lindström igen. 

Tidigare inlägg
RSS 2.0