Att ställa krav
Läste på en cancerblogg idag. Tjejen i fråga har avslutat sin behandling och skrev om den känslomässiga kampen att komma tillbaka till livet. Hon skrev något i stil med att hon bitit ihop så länge och kämpat så hårt. Att hon varit duktig hela sitt liv och att hon alltid satt andra före sig själv, även genom cancern. Jag kan inte låta bli att känna igen mig en del i det hon skriver. Jag åkte till exempel till Ghana för att hjälpa andra och jag gick in för det till 110%. Trots att jag många gånger mådde väldigt dåligt både fysiskt och psykiskt. Att ge upp var inget alternativ, jag ville hjälpa. Men vet ni vad flera av mina vänner sa till mig? Att jag var dum i huvudet som betalade för att åka iväg och arbeta gratis. Ja, dom sa faktiskt så.
Under dom här snart åtta månaderna med cancer, blodproppar, problem med hjärtat och allt därtill har det varit så många som ställt krav på mig. Ställt krav att jag måste hjälpa dom genom det här, att dom inte klarar det själva. Jag försökte verkligen till en början, men dom människorna var inte beredda att lyssna trots att det var dom som frågade. Dom la på mina axlar att ta hand om både deras rädslor och mina egna och jag gick med på det.
Folk har ställt krav på mig att jag måste förstå att det är svårt för dom och jag har förstått mer än väl. Men aldrig någonsin har jag ställt kravet att någon måste förstå hur det är för mig.
Jag får skylla mig själv att jag alltid sätter andras behov och känslor före mina egna, det vet jag. Men samtidigt hade jag aldrig kunnat vara stolt över mig själv om jag inte gjorde det. Det är den jag är som person och även om man ofta får mycket tillbaka för det så får man även förvänta sig att folk, omedvetet eller ej, utnyttjar en. För vissa människor är det hemskt lätt att alltid luta sig på andra.
Men jag har väl insett att man ibland måste sätta sig själv i första hand. Tänka på vad man själv behöver och ge fan i dom där människorna som inte ens kan ta sig tid att fråga om man ännu lever eller är död.
För det är ju faktiskt jag som varit nära döden tusen gånger om nu och inte dom. Det borde ju vara min tur att bli lite omhändertagen för en gångs skull.
Jag är ju bara en rädd och ledsen tjej som är trött på att tro att livet inte är menat att vara mitt. Så himla ledsen på att ständigt pendla mellan liv och död och mitt i allt behöva ha överseende och ta hand om andra.
Nu orkar jag inte mer
Det är som att en repris spelas upp framför mig. Känner smärtan i benet och tittar ner. Svullnad. Tar ett djupt andetag. Försöker fokusera fast jag vet att det inte går. Sätter på mig kläder. Går ut och sätter mig i bilen, gråter. Tar mig ur bilen. Försöker gå försiktigt, men ändå fort. Går in på lasarettet, men kommer inte längre än till skåpen innan kroppen inte orkar gå längre. Bryter ihop. En röda korset-värd kommer snabbt fram med en rullstol. Hon rullar in mig på onkologen medan tårarna rinner längs kinderna på mig. Kommer in och ser personalens förvånade blickar.
"Det har svullnat upp mer och gör ont. Nu orkar jag inte mer." hör jag mig själv säga mellan desperata hulkningar.
Nu orkar jag inte mer.
Akutbesök och datortomografi
Ökande bröstsmärtor blir till ett doktorssamtal. Som i sin tur blir till att snabbt åka på datortomografi, kanske har en propp släppt. Inga garantier, precis som dom sa.
Dom senaste veckornas minnen och händelser pyr färskt under huden. Hela kroppen skakar av rädsla. Inte klarar man sig två gånger, är tanken som sakta gnager i kroppen. Den äter upp varje uns av hopp och tro. Hela jag består endast av död, rädsla och förtvivlan. Det blir tyngre och tyngre att andas, men är det proppen eller ångesten?
Börjar med provtagning och port-a-cathen fungerar inte. Varför ska något vara enkelt?
Snart finns det inte minsta cell kvar i kroppen som inte är uppäten av död och rädsla.
Om det finns en gräns för hur mycket en människa klarar av så tror jag att det är nu den är nådd. Finner ingen kraft att hålla ihop dom sista hopplösa bitarna av mig själv. Tårarna forsar och paniken stegras. Jag är så trasig som man kan bli och det enda jag vill är att leva.
Tittar i taket och funderar ännu en gång på om det faktiskt är dags att berätta vad jag vill ska ske om jag dör.
Vågar varken äta eller röra minsta finger, minns hur det blev sist.
Svaret på datortomografin kommer. Ingen ny propp, bara dom gamla syns. Ingen ny propp. Jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Ska jag skratta eller gråta? Är det sant?
Tänker på vad min kusin sa häromdagen. Kanske är det något med Lindström-generna som håller en kvar. Jag hoppas det.
Paniken och rädslan minskar något, men den finns ännu kvar. Kan inte tänka annat än "vad väntar härnäst?"
Det gör så ont i kropp och själ.
Låt mig bara få leva.
Med döden hängandes kring halsen
Tar stegen uppför den sex trappsteg långa trappen. Hinner inte ta många av dom innan jag måste pausa. Pulsen slår hårt och fort i hela kroppen av kraftansträngningen. Öppnar dörren och möts av lukten av instängdhet och tomhet. Post och tidningar ligger upptravade i hallen. I badrummet står hud lotion och kläder lämnade i all hast. I källaren viskar en 17 dagar gammal blöt tvätt i maskinen om vad som varit.
Så vad var det som hände? Jag vet knappt om jag förstår själv än.
Den där torsdagen den 30/1 stod jag i duschen med ett ömt ben. Men inte ägnar man det någon större tanke när kroppen och själen gör så ont på tusen andra sätt. Lät ändå blicken fara ner och såg direkt att benet var svullet. Förstod på en gång att det här inte är bra, det här är inte alls bra.
Låter allt ligga framme, tar första bästa kläder och åker snabbt in akut. Allt går så snabbt och jag hinner inte landa mellan beskeden. Äter subway-macka som om ingenting hänt, för vad ska man göra när man lever i helvetet?
Precis som jag fasat för så var det blodpropp det var frågan om, och inte bara en. Det finns flera både i buk och lungor.
Går från besked som att du kan ju egentligen åka hem, vi låter dig bara vara kvar för tryggheten, till Karolinska, civa, ima och rör för Guds skull inte på dig. Du får inte ens lyfta huvudet.
Ambulanshelikoptern kan inte lyfta pga vädret och ambulansflyget från Stockholm går sönder i sista stund. Jag vet att den vård jag kan behöva om propparna släpper inte finns att tillgå i lilla visby. Klockan tickar och tårarna faller. Vågar inte andas. Blir för varje millisekund mer och mer säker, nu dör jag. Nu finns jag snart inte mer. Snart är min saga slut.
Efter om och men kommer det ett ambulansflyg från Umeå. Åker en blåsig flygtur och skakiga ambulansturer trots att minsta skakning kan få propparna att släppa, ta död på mig. Håller masken och fokuserar till 320%. Småpratar med ambulanskillarna och känner deras medlidande i varje cell. Vet dom att det är nu det tar slut för mig?
På Karolinska väntar ett rum med överdoserande människor, galna hjärnopererade människor som bokstavligt talat bajsar ner hela salen, blippande apparater och ljudet från syrgasmaskiner. Spenderar dom första dygnen utan att få röra minsta muskel och utan att få äta. Stirrar upp i taket och inväntar slutet.
Omringas av massor med doktorer och får svårare att finna kraft. Det enda som ringer i öronen är orden dom alla säger "vi kan inte garantera något, det går inte att förutse och det finns ingen tid vi kan säga att faran är över". När ska jag få andas ut? Hör även ord som "i nuläget är vi inte oroade för att du ska få behålla ditt ben" och allt blir bara en absurd röra i huvudet.
Operationen dom tänkt sig är inte möjlig då propparna sitter för högt, det är alldeles för riskabelt. Känner livet rinna ur händerna på mig.
Den sextonde dagen är det äntligen en doktor som kommer och säger att nu ska propparna sitta fast. Men inte ens han kan garantera att det bara kan bli bättre nu. Nej, det finns ingen garanti. Det värsta är dock över och nu handlar det om att vara uppmärksam på kroppen. Blir det värre eller bättre? Om allt går som det ska väntar minst ett år med behandling för propparna. Vågar inte tänka tanken på om det inte går som det ska.
Lämnar Karolinska i skräck. Det finns inga kontroller längre, inget blodtryck, inget ekg, ingen puls eller saturation mäts. Jag är ensam kvar att känna efter, blir det bättre eller sämre? Dom lämnar mig ensam med döden hängandes kring halsen. Allt jag inte vågat och kunnat känna för att överleva det här, hotar likt mörka skuggor i huvudet. Är det säkert att jag överlevde? Lever jag än? Eller är det bara ett sjukt skämt som kommer ryckas ifrån mig igen?
Cancerkrigare
Det värsta med att vara så nära döden, förutom själva döden, är att det blir så tydligt vilka som inte bryr sig. Det blir väldigt tydligt vilka som faktiskt bryr sig, vilka som är alldeles för fega för att ens våga försöka och som en doktor en gång sa, vilka som endast bryr sig för sin egen vinning. För det finns alla sorter. Det viktiga är att minnas och se vilka som faktiskt försöker och då är det rätt självklart varför det är just dom som står där. Kanske är jag alldeles för ärlig nu, men hellre ärlig än att sticka saker under stolen. Det blir ingen lycklig av. Sen handlar det ju självklart om dom som på något magiskt vis hittar precis rätt saker att säga och rätt sätt att bete sig på. Man slutar aldrig att förvånas över människan, på gott och ont.
Jag lever än, även om det länge var väldigt osäkert. Än kan ingen säga att det är stabilt, men varje dag är en vinst och restriktionerna minskar sakta även om dom ännu är många. Det är en gåta även för mig hur jag klarat dom här veckorna, för att inte tala om dom här månaderna och allt dom inneburit. Jag är en fighter, en jävel på att kriga, en cancerkrigare. Och kampen den fortsätter.