Eric, jag minns ännu sista gången. Sista gången jag såg dig. Minns hur du gick iväg med dina syskon. Min enda tanke var att koncentrera mig på att inte vända bort blicken ens för en sekund. Min sista chans att se dig skulle jag inte missa. Du vinkade in i det sista och försvann till slut bakom hörnet på huset. Jag tänker ofta på dig, ser dig försvinna där bakom hörnet. 

En vecka efter att jag sett dig för sista gången träffade jag Antonia. Hon gav mig ett armband som du bett henne att ge mig. Glädjen jag kände då var obeskrivlig. Jag bar armbandet i flera veckor, tog aldrig aldrig av mig det. Tänkte på dig.

 

George och Georgina, jag minns era finurliga leenden när ni hjälpte till att diska bara för att få slicka bort den sista maten i skålarna.

 

Precious, jag minns första gången du tydde dig till mig. Du hade feber och jag lade en blöt handduk på din panna. Du släppte mig inte efter det.

Jag minns sista dagen när du sa till mig "Don't cry when you go, don't cry". Jag kämpade verkligen för att inte göra det, men jag klarade det inte. Förlåt för att jag inte klarade av att vara stark för dig.

 

Amina, sista dagen så satt du själv vid gungorna. Jag gick upp till dig. När du fick syn på mig sken hela du upp, du hoppade av gungan och sprang fram för att ge mig en kram. Det var då det brast, då tusen känslor strålade genom hela min kropp. Du torkade mina tårar med baksidan av din hand med oroliga ögon.

Gorillan, jag minns hur mycket jag skrattade när jag och Antonia försökte hjälpa dig att kissa. Ett av dom bästa skratten på hela resan. Du såg helt förbryllad ut.

 

Obed, jag minns hur du ladw din hand i min och satt så nära nära som du bara kunde.

 

Perpetua, jag minns när du gjorde en knut på mitt hår så jag var tvungen att klippa av en lite av det. Julia skrattade och jag svor som bara den. Lovade mig själv att aldrig låta någon av er fläta mitt hår igen, men lik väl satt jag där några dagar senare med flätor i mitt hår.

 

Calvin, jag minns alla gånger vi fick bära dig till skolan för att du totalvägrade. Du sprang såklart ut igen, gömde dig bakom någon vägg och drog av ett stort smile.

 

Steff, jag minns när du hade över 40 graders feber. Du låg på mitt bröst i sängen och hyperventilerade. Vaknade till då och då för att gny till. Jag var så fruktansvärt jävla rädd att du inte skulle klara dig. Strök dig över din tunna rygg och sjöng tyst små visor.

 

Jag minns en av dom kvällarna när vi sov på barnhemmet. Det var becksvart ute. Några av grabbarna satt och spelade trummor på några uppochnervända burkar. Vi andra marscherade fram och tillbaka på gården. Sjöng sånger och tog till vara på våra sista stunder tillsammans. Ja, jag minns er så väl älskade barn, Minns varenda en av er, mina olika minnen med er. Tänker på er varje dag. Snart har 26 veckor gått sedan jag kom hem och allt känns ännu så galet overkligt och konstigt. Samtidigt som allt är med mig varje dag så finns det liksom inte. Har aldrig funnits där, fast det har det ju.