Idag var sista dagen med barnen. Det kanns som att nagon slitit ut mitt hjarta, stampat pa det och slangt det i ett javla ghananskt avlopp. Jag vill skrika och grata, men samtidigt kanner jag mig sa himla tom. Fornekar att det har ar pa riktigt. Tanker att jag ska traffa mina underbara 63 barn efter helgen igen. Men det ar en logn, jag kommer aldrig mer fa se dom. Aldrig mer kommer jag torka deras tarar, fa dom att skratta, kla pa dom, eller duscha dom rena. Jag kommer aldrig fa vara med dom igen. I atta veckor har vi varit med dom, tagit hand om dom som om dom vore vara egna, men nu ska vi helt plotsligt inte gora det langre. Vi ska aka upp till norr och sen ska vi aka hem till Sverige och fortsatta med vara vanliga liv som om inget hant. Vi ska traska runt i vardagen med tomma hjartan och famnar. Jag vill inte det. Jag vill vakna upp varje dag och veta att 63 barn vantar pa mig. Jag vill fa tusen kramar av sma barnarmar och ha sma fingrar i mina hander. Under hela min tid pa barnhemmet har jag aldrig kant mig ensam, for jag har standigt varit omgiven av mina alskade barn. Hur tomt kommer det inte bli nar jag kommer hem? Ishmail som aldrig grater satte sig vid mig och borjade grata idag och Precious sa till mig "Grat inte nar du aker, grat inte". Men jag klarade inte av det, jag grat som en gris. Det gar inte att forklara hur ont det gor i hela kroppen. Mina sma barn.