Ibland tänker jag att jag ska skriva här, men jag vet liksom inte vad jag ska skriva. Så jag låter bli helt enkelt.

När jag kom hem kände jag inte direkt att jag var så himla förändrad, men ju mer jag tänker på det desto mer inser jag nog ändå att jag förändrats. Jag har andra tankesätt när det gäller det mesta. Jag tror verkligen inte att man förstår, eller jag vet att man inte förstår, det här med att man lär sig att ta vara på allt efter att man sett så mycket skit. Jag tänkte nog att det skulle kännas som något större, något man kan ta på. Så svårt att förklara, men det känns mest som någon slags vardagsglädje och att jag lärt mig att var sak sin har sin tid. Jag har nog varit ganska otålig förut, men jag har lärt mig nu. Lärt mig att ingenting sker snabbare bara för att man vill det och inget blir roligare när man tvingar fram det. Tar man en dag i taget, lär sig att se att efter dåliga stunder kommer bra och att leva varje minut, så får man en fantastisk tillvaro.

Något som jag tycker är himla synd är att vi människor är ganska dåliga på att ta hand om varandra, oavsett om vi bor i Sverige, Afrika eller Australien. Det känns som att vi i ca ett fall av tio tar hand om varandra med ömsesidig kärlek, omtanke och respekt. Det är nio för lite, enligt mig.