Sitter och tittar på bilder på barnen och hela jag går i tusen bitar för en sekund. Helt galet vad jag saknar att ha fem småttingar klängandes på mig. Saknar att klappa dom på huvudet och ge dom tusen kramar. Världens finaste ungar, varför ska ni vara så långt borta?

Har varit hemma i några dagar och livet är allt bra konstigt. Samtidigt som man har noll känslor så har man tusen olika känslor. Känns så konstigt att gå runt här hemma som om inget hänt. Livet här hemma är precis som när jag lämnade det, men jag är inte riktigt här. Svårt att förklara.

Min fina "svältmage" verkar inte bli bättre. Ser ut som att jag är i sjunde månaden ungefär, för att inte tala om hur ont jag får i magen när jag käkar. Fast det är väl inte så konstigt med tanke på vad vi levde på för diet...

Ska upp klockan sex imorgon för att jobba, så får förklara mer om hur det är att vara hemma en annan dag.

Vi samlade ihop oss efter fredagen och begav oss igar till Accra klockan atta. Var framme dar ca halv elva och fick da sitta och vanta drygt tre timmar pa buss till Tamale. Akte med den bussen ca tva pa eftermiddagen och var framme i Tamale fem imorse. Studsade sonder och har knappt sovit ett dugg, har inte atit pa snart ett och ett halvt dygn heller. Spannande resa det har. Speciellt eftersom vi inte vet vart vi ska sova inatt. Ska aka till Mole klockan halv tva och sedan far vi se vad som hander. Har lyckats hitta tva snalla afrikaner som visade oss vagen till detta internetcafe.
Imorgon ska vi pa safari, sedan sova dar och aka tillbaka till tamale klockan fyra pa tisdag morgon. Ar framme ca klockan atta och ska sedan vanta till klockan fyra for att aka tillbaka till Accra och sedan ta oss till Swedru. Kul kul. Vet inte riktigt om vi visste vad vi gav oss in pa, haha. Men jag har markt att vi blivit valdigt talmodiga. Det gor inte sa jatte mycket att man far vanta eller aka lange. Jobbigt att inte fa klok mat eller somn dock. Ar galet trott, ogonen kanns helt grusiga.

Kanns som att vi ska tillbaka till barnen igen efter resan, men det ska vi ju inte. Blir stranden pa torsdag (hur vi nu ska orka det) och sedan aker vi till hostelet pa fredag for att flyga hem pa lordag.
Nedrakning, gott folk.

Idag var sista dagen med barnen. Det kanns som att nagon slitit ut mitt hjarta, stampat pa det och slangt det i ett javla ghananskt avlopp. Jag vill skrika och grata, men samtidigt kanner jag mig sa himla tom. Fornekar att det har ar pa riktigt. Tanker att jag ska traffa mina underbara 63 barn efter helgen igen. Men det ar en logn, jag kommer aldrig mer fa se dom. Aldrig mer kommer jag torka deras tarar, fa dom att skratta, kla pa dom, eller duscha dom rena. Jag kommer aldrig fa vara med dom igen. I atta veckor har vi varit med dom, tagit hand om dom som om dom vore vara egna, men nu ska vi helt plotsligt inte gora det langre. Vi ska aka upp till norr och sen ska vi aka hem till Sverige och fortsatta med vara vanliga liv som om inget hant. Vi ska traska runt i vardagen med tomma hjartan och famnar. Jag vill inte det. Jag vill vakna upp varje dag och veta att 63 barn vantar pa mig. Jag vill fa tusen kramar av sma barnarmar och ha sma fingrar i mina hander.
Under hela min tid pa barnhemmet har jag aldrig kant mig ensam, for jag har standigt varit omgiven av mina alskade barn. Hur tomt kommer det inte bli nar jag kommer hem?

Ishmail som aldrig grater satte sig vid mig och borjade grata idag och Precious sa till mig "Grat inte nar du aker, grat inte". Men jag klarade inte av det, jag grat som en gris. Det gar inte att forklara hur ont det gor i hela kroppen.

Mina sma barn.

Idag var sista dagen med barnen. Det kanns som att nagon slitit ut mitt hjarta, stampat pa det och slangt det i ett javla ghananskt avlopp. Jag vill skrika och grata, men samtidigt kanner jag mig sa himla tom. Fornekar att det har ar pa riktigt. Tanker att jag ska traffa mina underbara 63 barn efter helgen igen. Men det ar en logn, jag kommer aldrig mer fa se dom. Aldrig mer kommer jag torka deras tarar, fa dom att skratta, kla pa dom, eller duscha dom rena. Jag kommer aldrig fa vara med dom igen. I atta veckor har vi varit med dom, tagit hand om dom som om dom vore vara egna, men nu ska vi helt plotsligt inte gora det langre. Vi ska aka upp till norr och sen ska vi aka hem till Sverige och fortsatta med vara vanliga liv som om inget hant. Vi ska traska runt i vardagen med tomma hjartan och famnar. Jag vill inte det. Jag vill vakna upp varje dag och veta att 63 barn vantar pa mig. Jag vill fa tusen kramar av sma barnarmar och ha sma fingrar i mina hander. Under hela min tid pa barnhemmet har jag aldrig kant mig ensam, for jag har standigt varit omgiven av mina alskade barn. Hur tomt kommer det inte bli nar jag kommer hem? Ishmail som aldrig grater satte sig vid mig och borjade grata idag och Precious sa till mig "Grat inte nar du aker, grat inte". Men jag klarade inte av det, jag grat som en gris. Det gar inte att forklara hur ont det gor i hela kroppen. Mina sma barn.

Helgen blev inte riktigt som vi tankt oss da Idun fick njursten pa lordagkvallen, hennes sista kvall. Men ar det nagot man lart sig av den har resan sa ar det att det inte finns nagot som man inte klarar av, aven om det kan vara riktigt tufft ibland.

Vi har slutit fred med personalen nu, vilket kanns valdigt bra. Formodligen for att vi alla insett att vi egentligen ar irriterade pa "dom styrande". Idag fick vi aven reda pa att personalens manadslon ligger pa 60-70 cedi, multiplicera det med fyra sa har ni lonen i kronor. En taxichauffor kan tjana ca 5-20 cedi om dagen. Helt galet hur dom kan fa sa lite lon nar vi betalar sa jakla mycket for att vara har. Jaja.

Som det ar nu sa ar jag och Jullebull ganska psykiskt och kanslomassigt utmattade, man orkar liksom inte uppleva mer. Speciellt inte all skit som dyker upp hela tiden. Man hinner aldrig stanna upp och lata allt sjunka in, sa det tar ganska mycket pa kroppen och psyket. Men nu har vi bara fyra dagar pa barnhemmet kvar och sen nagra forhoppningsvis roliga dagar i norr. Kommer bli grymt! Kommer dock kannas sa tomt att inte krama om alla barnen eller hjalpa dom med diverse saker. Lar formodligen ta ett tag att vanja sig vid livet hemma sen. Kanner mig nastan som en obibini ibland, sa himla konstigt.

Kanner mig lite tom idag, sa nu har jag inget mer att skriva.

Tankte borja med en harlig sak som hande for nagra dagar sedan. Jag och Julia skulle aka hem och gar den lilla vagen fran barnhemmet till stora vagen. Nar vi kommit halvvags ser vi att en trotro stannar langt fram pa stora vagen, den borjar backa och vi undrar vad tusan den gor. Vi ser att det star en bil och tva manniskor lite langre upp och tanker att dom kanske backar till den. Men ack sa fel vi hade, den backade till oss! Dom vet formodligen runt vilken tid vi brukar komma och holl darfor utkik efter oss och sag oss. Sant blir man sa himla glad av!

Igar hade vi kalas pa barnhemmet som Julias pojkvan och hans nara och kara har sponsrat till. Barnen var sa himla glada, till och med dom vuxna var glada. Sa roligt att se! Pa mandag ska vi kopa lakan for dom pengarna som ar over av Alex pengar, samt kopa myggnat till alla barnen av pengar som min mor samlat ihop. Tycker det ar riktigt roligt att sa manga vill vara med och hjalpa till, stort tack till er alla! Ni ska veta att pengarna gor stor nytta och att barnen blir riktigt glada, det kan jag lova er!

Idag stadade jag och Julia barnens toaletter, sa javla vidrigt att jag dog lite grann inombords. Det ar verkligen bajs overallt, pa sitsarna, pa golvet, i toan, runt toan, osv osv. Jakla tur att man inte radd for att bli lite skitig langre, man bryr sig verkligen inte, fast det dar var fasiken pa gransen.....

Kanns skont att jag borjar kanna mig lite "klar" har, aven om jag inte alls vill lamna barnen. Bara tanken pa att lamna dom ar hemsk nog. Dom fragar varje dag "Last day today?" "Tomorrow you go?"
Det har varit sa himla roligt att lara kanna barnen pa djupet och att ha fatt se hur otroligt mycket dom har utvecklats. Jag tror iallafall att vi har gjort en liten skillnad har. Augustina har till exempel sagt till mig tva ganger idag att hon behovt ga pa toa, med gester dock. Hon har inte kissat eller bajsat pa sig en enda gang idag, sa himla stolt ar jag!



Imorgon drar vi till Cape for sista gangen. Cecilia aker hem redan imorgon och Idun drar direkt ifran Cape pa sondag. Nasta lordag vantar norr for mig och Julia och dagen dar innan blir troligtvis en av dom jobbigaste nagonsin.