Idag har jag tänkt mycket på hur hårt jag kämpade för fertilitetsfrågorna. Hur jag från början kämpade och frågade alla jag kunde om mina möjligheter. Jag tror till och med att det var min första fråga, innan överlevnadsfrågor och liknande.

Så mycket betyder det för mig.

Det enda dom sa var att jag var tvungen att lugna mig, att dom inte var rätt person att fråga. Jag frågade, hinner vi verkligen då? Men samma svar där, jag är inte rätt person att fråga. Till slut slog frustrationen till och jag skrek och grät. Det var någonstans där rätt person tydligen blev inkopplad. Men svaret då var att nu är det för sent. Vi kan inte längre göra något för dig. Inte längre göra något för mig? Jag har pratat om det här sen dag ett och nu när ni tagit er tid flera månader senare är det för sent. Kanske kan jag i framtiden få barn, kanske inte. Sorgen i det där "kanske inte" är så enorm och överväldigande. Ni har kanske tagit ifrån mig mitt livs största mål och dröm, ni.

 

Sorgen i att sörja sina ofödda barn, den går inte att beskriva. Den följer en varje dag. Hänger över axeln likt ett dovgrått moln. Varje dag, varje minut, varje sekund. En ständig skugga. Alltid närvarande.

Varje gång man nämner minsta för någon, inom eller utanför vården, så får man alltid samma reaktion. "Jaha."

 

Jaha, var det allt?

På banken står lite pengar från försäkringsbolaget. Ingen överdriven summa. Men jag vet, att en dag kanske jag finner ett litet barn i en annan världsdel som behöver mig. Som behöver kärlek och omsorg. Jag har ju faktiskt lovat mig själv redan för länge sedan att innan man ger upp sitt eget finns det alltid någon annan att hjälpa. Därför ger man aldrig upp. Kanske finns det någon mening, kanske inte. Men tills dess står summan kvar på kontot.

Den är min tröst.

Fick nästan en sköterska att börja gråta bara genom att komma ut i peruken, det är en märklig verklighet man lever i det här.