För att få reda på något om vad som skulle hända med mig fick jag under flera dagar ringa till ks, men inget svar fick jag. Allt dom hade att säga var att dom inte kunde säga något och att dom inte visste vilken avdelning som skulle ringa mig. Nehej, men så ta reda på det då? Till slut fick jag ett brev hem. Ett brev med en lång lista på prover, en tid två veckor fram och ett namn. Inte ett ord om varför jag skulle infinna mig där. Inte ett enda svar på mina tusen frågor, som fördubblades för varje dag. 

Samtidigt hopades högen med människor som inte trodde på mig när jag sa att jag berättade allt, att jag inte visste mer än någon annan. Trots att allt handlade och handlar om mig. Tillsammans med att inte bli betrodd minskade lusten att förklara och berätta. Att inte bli betrodd när man är som svagast, det gör förbannat ont. När människor går bakom ryggen på en, pratar och anklagar. Då är besvikelsen och ledsamheten enorm. 

Efter att brevet ramlat ner i brevlådan fick jag ringa ännu fler samtal. I stort sett samma svar lämnades. Till slut var stor gråt och ilska vad som fick fart i vården. Först försökte dom försiktigt skylla på varandra, men insåg snabbt att det var lönlöst. Att behöva skrika för att få hjälp när vi bor i ett land som Sverige, det är fruktansvärt. 

Det fortsätter i samma bana. Jag får fel information och behandlingen blir större än jag trott. Dubbelt så lång.  En doktor ställer korkade frågor, kan behandlingen skjutas upp? Hur ska jag veta det, det är inte jag som är doktor! Jag måste välja åtgärd själv, hur ska jag veta vad som är rätt? Hur kan jag ta ett beslut som kan påverka resten av mitt liv? Och när doktorerna för hundrade gången slänger ur sig att det var ju synd att ingen tänkte på det här tidigare, då riktigt kokar det inom mig. Det är ni som inte tänkt tidigare och hade ni gjort det hade kanske vissa delar av mitt liv varit säkrade. 

Alla säger att det blir bra. Visst, det är stor möjlighet att jag blir frisk. Men inget kommer någonsin bli som förut. Jag är ständigt rädd för allt och inget. Jag kanske aldrig i hela mitt liv kommer kunna få barn. Jag måste ta beslut som ingen annan någonsin ens behöver fundera på. 

Cellgift är precis vad det heter, ett gift. Det kan ge svåra komplikationer för resten av livet, inte bara under behandlingen. Man kan under behandling  även bli mer eller mindre infektionskänslig och drabbas av mer eller mindre farliga infektioner. Jag har en slang inopererad i hals och bröst som gör att jag knappt kan svälja eller vrida på huvudet. Jag vet ingenting om framtiden och folk säger till mig att tänka på annat, att vara glad. Hur kopplar man bort allt det här undrar jag då.