Mötet med doktorn den 27 visade att jag fortfarande hade för dåliga värden. Cellgiftsprutan ställdes in och det bestämdes att jag behövde stimulerande sprutor. Jäkla tur för dom där sprutorna att dom bygger upp kroppen och gör något bra, för fyfan för biverkningarna! Hörselprovet visade att jag har en liten hörselnedsättning på vänster öra  (inget alarmerande dock) och sen min tinnitus på höger öra som blivit värre efter behandling. Så vi bestämde att jag ska följas upp efter varje behandling.

 

Igår var jag nere på lasarettet hemma och lämnade prover igen. Värdena hade gått upp tack vare sprutorna, så det var jättebra! Dock var mitt infektionsvärde högt. Har dragit på mig något dumt virus. Dom beslutade iallafall att jag skulle komma upp hit till radiumhemmet så dom fick se hur jag såg ut. Eftersom jag inte haft någon feber över 37,7 och jag såg relativt pigg ut, så bestämde dom att jag kunde starta femdagarskuren idag. Hamnade i ett 4-rum när jag kom hit med två tanter och en gubbe. Det är verkligen en obeskrivlig känsla att sitta i ett sånt rum. Dom ger ifrån sig konstiga ljud, pratar om alla sina allvarliga krämpor och ser mer eller mindre halvdöda ut. Ett som är säkert är att man inte känner sig mer frisk i ett sånt rum. Även väldigt konstigt att dom placerar män och kvinnor i samma rum. Sen när jag skulle få cellgiftssprutan så kände jag bara att jag inte klarade av att vara i det där rummet. Så sa det till Stina (världens bästa sköterska), efter några stora tårar, och hon fixade direkt så att jag fick ett provisoriskt 2-rum där ingen annan låg. Senare ikväll ska jag få flytta till ett enkelrum, så himla skönt! Toaletten vid 4-rummet var h e m s k. Om någon känslig person läser så ska jag inte beskriva, men kan säga så mycket som att jag verkligen inte är kräsen men jag vägrade att gå på den. Stina visade en annan (mycket fräschare) som jag får använda tills jag får mitt eget rum.

 

Har fått lite pirrningar i ansiktet, känns ungefär som när en arm somnar.

Slocknade även två timmar imorse av tavegylet (eller vad det nu heter) och lugnande. Minns inte alls när jag fick sprutan, lite läskigt men det är ju bra egentligen.

 

Igår kom även min frisör hem till mig och vi drog av håret. Hon blev helt förvånad hur det kunnat bli en sån dreadlock-kaka. Håret gick i vanliga fall nedanför brösten, men nu hade det tvinnat ihop sig så mycket att det slutade ovanför öronen. Duschade ett dygn innan och håret var fortfarande fuktigt när vi drog av det. Först klippte hon bort den värsta kakan, sen fick jag en snygg tuppkam, efter det snaggade vi till 3 mm och sen drog  vi av det helt. När jag fick bort den där kakan kände jag mig faktiskt inte riktigt lika sjuk. Men att se sig själv i 3mm hår fläckvis på huvudet var inte en av dom bästa upplevelserna i livet. Så vi drog av hela skiten och det kändes okej. Malin klippte dessutom till peruken, den blev verkligen jättefin! Kände mig nästan lite vanlig. Hon är en pärla, Malin. En sak jag inte förstår är varför killar väljer att snagga sig, det drar ju något otroligt om huvudet. Var tvungen att sova i mössa! Längtar så himla mycket tills det växer ut igen. Att kunna dra händerna genom håret. Sätta upp det, känna sig vanlig och fin. Ska bli spännande att se hur håret blir när det växer ut, dom flesta säger ju att det blir helt annorlunda mot hur det var innan. Kanske får pappas italienska svarta krull? Hade ju sett lagom kul ut.

 

Nu har jag nyss fått mitt rum! Har ungefär en timme kvar på natriumkloridet, sen är jag fri från droppställningen för dagen! Har nyss fått alla sköterskor att spärra upp ögonen med mitt rekord att kissa 900 ml, det ni!

 

Bild 1 - En del av dreadlock-kakan

Bild  2 - Något jag inte ens önskar min värsta fiende

Bild 3 - Peruken!