Människan som inte är jag.
För varje rörelse skär det till i kropp och huvud. Det gör så ont att jag bara vill fälla en tår, eller kanske hundra. Men jag biter ihop. Det finns värre saker. Åtminstone vet jag vad denna förbannade smärta beror på. Det värsta är dom gånger man inte vet varför man mår som man gör. När rädslan omfamnar en med sitt hårda grepp. Jag har dessutom varit med om värre. Den här smärtan är ingenting mot den efter operationerna, trots att jag inte tar mig ur soffan utan att bli krum av smärta och måste blunda några evighetslånga sekunder för att stilla det värsta. Men som sagt, det är inte så farligt ändå.
Värre är det att möta människan som stirrar på mig från spegeln. En otroligt misslyckad vaxdocka av Bob Marley skulle jag nog beskriva det som. Det döda håret har tvinnats ihop till en enda klumpig dreadlock. Benan har tunnats ut likt en riktigt gammal människas. Bara jag nuddar håret faller stora tussar med. Under ögonen finns mörka ringar. I ögonen ser jag inget av den tjej som förut fanns där. Tjejen som älskade livet, var pigg, glad och tog tillvara på alla chanser hon fick. Hon som alltid gjorde det där lilla extra. Kvar finns bara den där sjuka människan som envist stirrar på mig med tung blick. Till slut ger hon dock upp med en uppgiven suck.
Imorgon ryker förmodligen håret och bara tanken får mig att bryta ihop hundra gånger om. När någon säger "du är fin ändå" så spelar det ingen roll, för jag vet att den där människan i spegeln inte är jag.
Kommentarer
Trackback
