Dagarna som varit
Fick något slags kortison-magplask när jag kom hem. Dom gav mig ganska extrema doser på sjukhuset, eftersom jag reagerade som jag gjorde, så det var väl inte så konstigt kanske. På Bromma ville dom knappt släppa mig på flyget för att jag såg så dålig ut. Men mamma snäste till kvinnan vid gaten att jag minsann precis var utsläppt från sjukhuset, så jag var inte för sjuk! Minns dock att jag höll på att svimma och att jag var ganska väck, i övrigt är minnet lite luddigt. Även kvällen hemma och dagen därpå är minnet rätt svagt. Mamma har berättat att ögonen rullade på mig och att jag var ganska okontaktbar. Sov bort det mesta av tiden och det kändes ärligt talat rätt jävligt. Vet nu hur det känns att vara död i sin egen kropp, att inte ens orka sitta upp.
Dagarna gick dock (på något märkligt vis) och orken har sakta sakta blivit lite större för varje dag. Hade dock ett förbannat tryck i huvudet i flera dagar, som gjorde det svårt att stå upp. Förmodligen ännu en fin biverkning.
Min födelsedag passerade och det var faktiskt den sämsta födelsedagen någonsin, men det är okej.
I lördags tittade jag mig själv i spegeln och var svullen i ansikte och ögon, men tänkte att det är säkert bara ännu en av alla tusen biverkningar. Så jag gick och la mig, vilket jag sedan fick bannor för. Tydligen livsfarligt att göra det när man går under behandling. Vaknade på söndag morgon och var mer svullen, så det var bara att åka raka vägen till akuten trots att jag tyckte att det var helt onödigt. Hängde där större delen av dagen. Svullnaden var ingen fara kom dom fram till, men mina värden hade sjunkit kraftigt. Så det var bara att åka tillbaka dagen därpå för att åter kontrollera. Så även den dagen spenderades på lasarettet, men jag hängde inte läpp för det! Värdena hade dock sjunkit mer, så fick inte lov att få fortsatt behandling. Vilket såklart inte är så kul. Vet inte om jag kommer få den dosen cellgift eller om dom ställer in den helt och isåfall vet man ju inte konsekvenserna av det. Vet dessutom inte om värdena hinner stiga tillräckligt tills nästa fem dagars kur, så det kanske blir förskjutet. Kanske behöver jag dessutom få sprutor som stimulerar dom vita blodkropparna. Men det är bara att acceptera att det går fram och tillbaka, upp och ner. Tids nog är allt det här över. Om dagarna bara gick lite fortare!
Fick iallafall okej att åka hem. Julskinkan hann precis bli klar och julafton blev fantastisk trots allt!
Idag har jag beställt massa grejer till lägenheten och är dessutom så pigg att jag i skrivande stund (21.45) ännu är vaken, vilket är helt otroligt! Har varit en bra dag, man får ta tillvara på dom. Imorgon väntar provtagning, håller alla tummar och tår för att värdena stigit! Fast det är tveksamt sa doktorn. På fredag väntar provtagning, hörselprov och doktorsmöte på ks. Det är väl ungefär så läget ligger till.
Kommentarer
Trackback
