Dag ett
Klockan 06.30 ringde klockan, vaknade med världens migrän. Tog mig upp och slängde i mig tabletter, men spydde ganska direkt. Brukar inte spy av min migrän, men någon dag ska väl vara den första och denna var tydligen väldigt passande av någon anledning. Fick iallafall på mig kläderna och satte mig i taxin mot flyget. Flygturen gick bra bortsett från illamående och huvudvärk. Väl i Bromma möttes vi av en taxichaufför som berättade att han behandlats för prostatacancer och aldrig kommer bli friskförklarad. Det gör mig egentligen inget när andra människor berättar om sin cancer, tvärtom. Oftast känns det bättre efteråt, man känner sig lite lättad, klokare och lite starkare. Men det var väl kanske inte det mest uppmuntrande just då när jag själv var så orolig och mådde så dåligt.

Större delen av dagen fram till eftermiddagen gick i stort sett ut på att gråta och vänta. Fanns inget slut på tårarna, bara grät och grät. Fick dela rum med tre sjuka tanter, då känner man sig inte så jäkla frisk. Var orolig för medicinerna och allt. Blev väl helt enkelt för mycket. Sen fick jag dock veta att dom fixat ett eget rum till mig, den lyckan! Efter det fick vi vänta ännu mer. Cytostatikan skulle vara färdig vid tio, men tror inte den var färdig förens två och sen blev det massa problem... Först fick dom inte in nålen i cvkn. Är fortfarande helt öm i den! Så dom satte ett emla-plåster och jag fick en lugnande tablett, den bet dock inte alls. Dom gjorde iallafall ett nytt försök och det gick, men skönt kan jag inte direkt påstå att det var. Nästa gång kommer den iallafall vara bättre läkt när dom ska dit och pilla, så förhoppningsvis för det mindre ont då. opererade ju in den så sent som i onsdags! Efter det var det iallafall dags för den första cytostatikan i min BEP-kur. Den första injiceras högt upp i rumpmuskeln, typ vid höftkammen. Fick världens panikångest, så vi var tvungna att avbryta. Fick lugnande intravenöst vilket hjälpte. Gjorde förbannat ont dock, längtar inte tills nästa! Ska be om bedövning tills nästa gång! Dock var det någon sköterska som sa att jag ska få den varje dag nu, men den andra sa att jag ska ta den igen först 23/12. Jäkligt oklart, men det visar sig väl. Sedan satte vi iallafall droppet plus att jag fick vätskedrivande, kortison mot illamående, andra mediciner mot illamående och någon annan medicin ifall man får problem i munnen. Efter ett tag drog vi även igång dom andra två cytostatikorna. Drack en jäkla massa, samtidigt som jag fick vätskedrivande och dropp, så kissade ut drygt en halvliter i timmen. Sen när jag reste mig fick jag världens frossa, dom tog då tempen och den hade stigit. Fick även ont i knän och lite i magen, så fick direkt avsluta behandling. En doktor kom och sa att hon trodde att jag fått en allergisk reakion mot den ena cytostatikan. Vi avaktade ett tag, men frossan kommer tillbaka så fort jag ställer mig upp. Febern steg även lite, men den har nu (peppar peppar) lugnat ner sig. Doktorn bestämde dock att vi inte kan fortsätta idag. Man kan få kraftigare reaktioner eller skada organ, så vi avvaktar tills imorgon så får doktorerna ta beslut om vad vi ska göra. Känns trist, men det är ju det bästa för mig. Är glad att jag inte fick andnöd eller liknande. Även glad för varje stund man inte mår illa. Har dock fått en märklig smak i munnen, någon blandning mellan metall och bark typ. Hoppas av hela mitt hjärta att jag får åka hem på fredag, men det kanske är tveksamt nu. Vi får se vad dom säger imorgon... Det ska iallafall bli skönt när den här kuren är klar, för då vet dom vad som passar mig och det behöver inte bli något liknande krångel resterande gånger.
All kortison just nu gör att jag blir helt speedad fast jag är trött, jättekonstig kombination. Men det var iallafall länge sedan jag kände mig så här pigg, hoppas bara man kan somna sen! Mor och far stannar båda två över natten. Dom har fått en egen säng inne på mitt rum. Att få eget rum gjorde verkligen så mycket!

 

Till alla er som hört av er, jag kanske inte orkar eller hinner svara direkt. Kanske dröjer det några dagar eller så glömmer jag helt enkelt att svara, minnet är lite sisådär just nu. Men jag tar till mig av varje ord ni skriver. En stor kram till alla som stöttar.

 

Imorse var livet skit, men nu känns det lite bättre, man få ta tillvara på dom bra stunderna. Viktigast av allt är att man måste tillåta sig att känna, att vara ledsen, gråta och vara arg.

 

Jag längtar efter dig, livet!

 

Fan, nu har febern stigit lite igen och blodtrycket är lite högt... Börjar bli lite orolig igen också.