Den senaste tiden har handlat mycket om det. Att ta in alla intryck och spara dom i huvudet. Leva ikapp och göra så mycket jag kan. Ofta mer än kroppen egentligen orkar. Jag lever och tar in för det jag missat och det jag kanske kommer att missa. Nästa vecka väntar min första återkoll, då får jag veta om det blir några fler månader av just det eller inte.  

Jag kikar i varje trädgård efter magnolior. Jag vet inte varför, men dom ger mig hopp på något vis. När jag tänker på det så låter det lite konstigt, men så är det. Tanken bekräftas när jag ser alla magnolior dom planterat på Gråbo, det känns som en symbol för det. Om vi hade haft en magnolia hos mamma och pappa hade jag beundrat den varje dag, känt hoppet flöda in i kroppen. Det hade jag behövt dagar som denna. 

Se vad som finns framför dig just nu istället för att ha blicken fäst långt bakåt eller framåt. Njut av stunden med alla dina sinnen, lyssna, se och dofta. Lägg ifrån dig mobilen och umgås med människan framför dig istället. Ge en främling ett leende. Ha som mål att varje dag göra någon glad. Glöm inte att göra även dom små sakerna för andra, ge bort en blomma, diska eller laga mat till någon en alldeles vanlig torsdag. Berätta hur mycket dina nära och kära betyder för dig, imorgon kanske det är för sent. 

Vill du att man ska minnas dig för att du alltid klagade, hade bråttom och sällan gjorde något för andra? Eller för att du alltid tog dig tid, ställde upp, var glad och kom rusande när någon mådde dåligt istället för att säga att du inte visste vad du skulle göra eller säga och därför inte gjorde något. Valet är ditt. 

Det är aldrig för sent att vara den bästa versionen av dig själv. 

Det är lätt att klaga på huvudvärk eller en förkylning när man inte känt större lidande än så och jag gläds för dom som slipper det. Men tänk på att du imorgon kommer att ha glömt din huvudvärk, men ditt dåliga humör kommer ha smittat av sig på flera andra. 

Om du slår ihop alla gånger du klagar på ett år lovar jag att det blir tid du hellre hade lagt på annat. 

Du är den som bestämmer över ditt liv, ingen annan. Så glöm inte att göra det bästa av det. 

Kanske är idag din sista dag, njut av den. Gör något du aldrig vågat. Låt dina drömmar bli verklighet och sprid glädje. Slösa inte bort dina dagar. 

Idag, och alla andra dagar, vill jag ge en eloge och en himla massa kärlek till Elsa. En eloge för att hon alltid bryr sig, alltid ställer upp, alltid tar initiativet till att diska, laga mat, handla, baka, planera saker eller bara finnas där när jag  behöver henne. Hon slutar aldrig visa sin uppskattning och omtanke. Hon överraskar ständigt med kakor, teer, nya piggisar och liknande. Aldrig slutar hon höra av sig trots att jag ibland blir trött, matt och inte orkar eller vill svara. Hon är glädje personifierad och är alltid lite för snäll för sitt eget bästa. Utan att anstränga sig kan hon få mig att må bättre, oavsett humör. En eloge till henne för att egoism inte existerar i hennes ordförråd och för att hon alltid är den bästa versionen av sig själv, oavsett motgångar.  Hon är en av dom bästa människor jag någonsin mött och jag hoppas att hon är medveten om sitt värde för mig och många andra. 

Jag känner efter hur det känns i kroppen, andningen är snabbare. Hjärtat dunkar hårt. I bröstet finns en stor sten som tynger ner mig. Den tar upp all plats. Tankarna vill gärna glida iväg, men jag fokuserar på att vara här. I detta skrämmande rum. 

Mitt namn blir uppropat och jag får komma in i samma lilla rum som så många gånger förut. Sköterskan sticker snabbt nålen i mig. Mäter puls och blodtryck. Sen kommer doktorn, en kirurg, han trycker, klämmer och känner. Tänker så jag nästan kan höra hur det knakar. 

Sen är det bara att vänta på beslut, liggandes på den hårda britsen. Försöka att inte kvävas av rädslan. Vänta ut den eviga väntan på röntgen. 

Tankarna leder lätt till att akuten är min värsta fiende, men det är inte sant, sjukdomarna är mina värsta fiender. Aldrig släpper dom greppet om mig. Hela jag ska kramas ur likt en tvättsvamp, tills inget längre finns kvar.