Att leva

Solen färgas orange när den sakta sjunker ner mot havet. Dess strålar reflekteras mot ett fönster och bländar mig för ett ögonblick. Vinden som får flaggorna att långsamt fladdra, är ljum. Fötterna trampar på grus som ligger i högar på trottoaren, som ett minne av vintern som varit. Tulpaner blommar lite här och där. Fåglar sjunger och humlor brummar. Jag andas in vårluften, tar in den här stunden och varenda intryck. 

Den senaste tiden har handlat mycket om det. Att ta in alla intryck och spara dom i huvudet. Leva ikapp och göra så mycket jag kan. Ofta mer än kroppen egentligen orkar. Jag lever och tar in för det jag missat och det jag kanske kommer att missa. Nästa vecka väntar min första återkoll, då får jag veta om det blir några fler månader av just det eller inte.  

Jag kikar i varje trädgård efter magnolior. Jag vet inte varför, men dom ger mig hopp på något vis. När jag tänker på det så låter det lite konstigt, men så är det. Tanken bekräftas när jag ser alla magnolior dom planterat på Gråbo, det känns som en symbol för det. Om vi hade haft en magnolia hos mamma och pappa hade jag beundrat den varje dag, känt hoppet flöda in i kroppen. Det hade jag behövt dagar som denna. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0