Cellgifter
Dolt nummer klockan kvart i fem en måndag. Det kan inte vara någon annan. Men du har redan bestämt att december ska bli din månad, det måste vara så. Fast egentligen vet du inget alls tills han har sagt sina ord. Ordet som till slut kommer ur hans mun är det du förträngt så länge nu. Spridning. Ett ord med nio bokstäver raserar allt ditt hopp och all din tro. Två infekterade lymfkörtlar. Om ord kunde ge slag skulle du falla medvetslös nerför trappan.
Cellgifter. Varje bokstav och varje ord han säger skär som knivar i hela dig. Du går från att vara en förmodad steg 1 till en steg 3, steg 4 är sista steget i din cancers spridningsskala. Tanken slår dig om dom inte ändrat sig och gjort den sista operationen, att det hade fått växa fritt i din kropp. Ta över dig, din kropp och allt vad det innebär. Det är som att ett tungt moln lägger sig över dig. Fyller upp huvudet.
Tankarna börjar snurra åt alla håll. Ord som njurfunktionsförsämring, lungpåverkan, skallig, illamående, hörselnedsättning, tinnitus, lidande och kvarvarande biverkningar susar förbi. Kommer du bli infertil? Det är din största rädsla. Vad kommer gå fel, ja det är inte en fråga om utan vad och när. Det är så din värld fungerar just nu.
Orden går inte in, men ändå vakar dom tungt över dig. Än vet du inte mycket, du kan bara anta. Men snart börjar allt, med informationsmöte först ut, och då vet du ungefär hur din närmaste framtid kommer se ut. En sak är säker, det kommer bli ett helvete. Ett jävla helvete.
En dag i sänder
Ligger vaken en hel natt utan att sova en enda minut. Det gör så ont, så fruktansvärt ont. Till slut blir du panikslagen av tröttheten och smärtan. Du har så ont att du önskar att du bara kunde få dö, lämna den här världen. Ja, det gör faktiskt så ont. Det finns inga krafter kvar, men det finns ingen som kan ge dig ett piller så du kan lämna denna värld. Oavsett om du orkar eller inte så fortsätter kroppen att andas åt dig.
Doktorer börjar prata om skadade tarmar, men du hör ingenting. Smärtan skriker högre än deras dova röster. Dom säger att det kommer bli bra, även om det kanske krävs en till operation. Men du orkar ju inte ens andas, hur ska du orka en till operation? Du får vänta, smärtan kramar dig hårt. Du körs ner för datortomografi. Varenda tröskel i korridorerna skär i hela kroppen. Kan inte andas, absolut inte ta djupa andetag. Det smärtar så i kroppen, men utan djupa andetag blir det ingen bra röntgenbild.
Smärtan blandas med illamående. Du spyr och spyr, får inte behålla något. Varken morfin, lugnande eller medicin mot illamående hjälper. Så utmattad. Vissa skickar fyrtioelva sms på en dag och frågar gång på gång hur det är, men du orkar inte ens lyfta telefonen.
Du är instängd i ett pyttelitet rum i dagar. Spyr och gråter om vart annat. Ingen skada på tarmarna säger dom, men det gör ändå så ont. Du är rädd. Du sover ingenting, vaknar av smärta och illamående. Det är tungt, ja så jävla tungt. Varför får inte du leva livet som alla andra? Varför ska du ligga här och ha så fruktansvärt ont? Varken kunna sova, äta eller gå. Du måste pausa säger dom, pausa världen.
Till sist får du åka hem, i en rullstol. Hopplösheten är så total och smärtan är kvar. Orken är obefintlig. Du känner dig bara svagare och svagare, det här är inte du. Du känner inte igen dig själv. Gråten är så nära varje minut. Halva kroppen svullnar upp som en ballong, huden blir blå och gul.
Allt fler inom läkarvården erkänner att din diagnos och din senaste operation är för ovanliga för dom. Dom har inga svar på dina frågor.
En doktor, din doktor, säger att han är otroligt förvånad att du står på benen och än mer förvånad att du kan le. Kanske måste du acceptera svagheten.
Du är våran idol, säger en sjuksköterska med huvudet på sne.
Det går några dagar, kroppen kämpar sig igenom smärtorna. Dom glada och pigga stunderna blir lite längre för varje dag. Det postoperativa lymfödemet minskar sakta. Blåmärkena blir mindre.
Världen fram tills provsvaren må vara ställd på paus, men varje litet framsteg känns som en vinst. Även om dom är små, så finns dom där. Som ett bevis på att det kan bli bra, att det kommer bli bra. Bara man hänger fast, lyssnar på kroppen och hänger fast. Snart snurrar världen som att inget, men ändå allt, hänt. Visst kommer det bakslag och visst tryter orken ibland, men du tar dig alltid upp på fötterna.
Om tio dagar sitter jag på maxigalan, vare sig du gillar det eller inte kroppen!
