Nej nej nej
Sätter ner foten i badkaret, vattnet hettar mot huden som snabbt skiftar till en röd nyans. Låter kroppen sjunka ner i vattnet. Fläkten i taket avger ett brus som knappt täcker den tjutande tinnitusen i huvudet. En vattendroppe faller från kranen, lämnar ringar på vattnet. Blicken faller ner på min ärrade mage med sex olika snitt. Jag sätter upp det tunga och onda vänsterbenet mot den kalla badkarskanten. Känner försiktigt på blåmärken och svullnader efter sprutor på höger ben. Tar ett djupt andetag och flyter upp mot ytan i takt med andningen. Låter ena handen leka med halsbandet kring halsen. Det som noggrant berättar att jag går på blodförtunnande medicin. Jag kommer åt slangen på halsen, den som leder till dosan och ärret på bröstet. Släpper halsbandet och blöter istället ner det kala huvudet med händerna. Gnider den lilla stubb som finns.
På en krok på väggen hänger håret som inte är mitt, men som får dölja sjukdom och flint då och då.
Det hänger där och påminner liksom allt annat om vad som varit och är. Men det tar aldrig slut där, vid det som varit, det uppkommer alltid något nytt. Är det inte öronproblem så är det kraftiga magsmärtor som gör att jag spyr efter måltider, kanske en gallsten.
Nu blir det bara bättre sa dom visst en gång, sen igen, igen och igen.
Tusen tankar snurrar omkring. Nya tumörer, svullnad på kroppspulsåder, operationer, proppar, döden, sjukdom och jag blir aldrig frisk ropar det skärande högt i huvudet.
Försöker leva och vara så mycket som vanligt, som det går. Fast vad är egentligen som vanligt?
1-4 möten/besök att åka till varje dag snor mycket tid och ork, men jag vet att det är för mitt eget bästa. Dagar rullar förbi, vissa bättre andra sämre. Svullnaden av kortisonet lägger sig lite mer för varje dag. Stubben på huvudet blir sakta lite längre.
Snart väntar den där datortomografin jag fasar så mycket för. Kommer cancern ha hållit sig borta? Kommer propparna ha minskat eller vara oförändrade? Kommer svullnaden på kroppspulsådern ha lagt sig, eller är det mer cancer? Kommer jag behöva mer cellgifter? Strålning? Operationer?
Nej nej nej, jag vill inte.
35 minuter av glädje
Jag har knappt rört mig dom senaste månaderna och jag har ett ben som knappt tar mig några meter på land. Men idag hoppade jag för tredje gången i bassängen och simmade en halv fucking (ursäkta språket) kilometer på 35 minuter!!! Dessutom vilade jag endast var tredje längd. Alltså simmade jag 75 meter i taget innan jag tog paus. Så himla stolt över mig själv och jag fattar knappt att det är sant!
Hur hopplöst och tröttsamt allt än kan kännas så blir jag lycklig när jag får vara i vattnet. Där kan jag för en stund nästan glömma hur handikappad jag faktiskt är just nu. Hopplösheten byts ut mot hopp för en stund. Jag låter all den glädjen fylla mig och tar tillvara på alla 35 minuter. Varje vinst är ett steg närmare livet och jag kämpar som en galning för alla små steg på den oändligt långa vägen.
Dagarna går
Orken kryper sakta sakta tillbaka, men kroppen hänger inte med. Kroppen är slö, öm och skadad. Går 100 meter och måste stanna minst 5 gånger för att benet inte vill hänga med. Kan som mest gå långsamt i fyra minuter på löpbandet innan kroppen skriker stopp.
Ingen kan ännu svara på hur det kommer gå med propparna. Tankar som "kommer jag någonsin kunna springa igen?"och tusen andra, far igenom mitt huvud. Men jag är envis som en åsna och pressar mig själv framåt varje dag. Trettio sekunder till klarar jag, bara en meter till, bara lite fortare. Jag är till och med så envis att jag en dryg vecka efter sista cellgifterna tar mig ner i en bassäng och simmar lite lugnt. Det är då tanken slår mig att jag inte är riktigt klok och alldeles för ivrig. Men jag klarar varje utmaning, även om jag efteråt vet att jag tagit i alldeles för mycket och sen blir orolig när benet svullnar upp, gör ont eller luften inte går ner i lungorna. Men just den där envisheten gör att jag vet att jag kommer fixa det, även om det tar tid, trots att jag ibland tappar modet och tvivlar.
All oro och dödsångest tär dock på kropp och sinne. Kanske är det bland annat därför jag pressar mig själv så mycket, för att jag vill glömma all död och elände. Vissa stunder är det mer påtagligt än andra, men det finns alltid där. Har jag inte lite mer ont än annars? Är det inte mer svullet? Visst är det konstigt tungt att andas? Har jag verkligen känsel i tårna? Pirrar det inte konstigt i foten? Är det nya proppar? Sen finns även tankar som "Tänk om cancern kommer tillbaka?" och "Tänk om dom om två månader säger att jag måste opereras igen." Ja just det, det har jag nog glömt att berätta. Dom har hittat en skugga längs min kroppspulsåder, en skugga dom inte hundra procent säkert kan säga är ofarlig.
Jag kan och vågar inte tro att det bara kan bli bättre. Jag vet att det aldrig någonsin kommer bli bra, men jag önskar så att det blir bättre.
Jag är ledsen och gråter vissa stunder när det blir för tungt, men jag klagar aldrig. Det finns ingen mening med det.
Varje kväll tänker jag att kanske finns jag inte längre imorgon.
Livet är så osäkert.
