Jag sitter här med ett irriterat inre och en klump i magen. Ja, irritationen och mattheten finns där. Knyter sig samman till en stor boll som gör sig påmind i maggropen. Anledningen till detta är att jag precis sett TV-programmet SOS barnbyar i kanal fyra. Programmet handlar om några kända svenskar som åker till SOS barnbyar i Tamale, Ghana. Där ska dom hjälpa barnen och dom vuxna, samt berätta för oss svenskar hur dessa människor har det. Eller ska jag säga visa en vacker fasad som gynnar alla inblandade? Visst, det är underbart att det finns saker som SOS barnbyar och liknande. Men fyfan, fyfan för detta fjäskeri och att endast visa upp sådant som gynnar. Som mannen som står och berättar för barnen, på engelska, att en man som är inredningsdesigner minsann ska komma och besöka dom! För det första, hur bra engelska tror ni barnen kan? För det andra, inredningsdesigner? Ja, finns ju fruktansvärt många sådana i Ghana. Sedan har vi ju den feta, finklädda kvinnan, med löshår som står och säger att hon haft en hemsk barndom och nu gör allt för barnen. Vad hon egentligen tänker är "Nu har vi några rika vitingar här som kan ge oss massa pengar och tycka synd om mig! Får vi mer pengar kan jag ju göra om håret igen!".

 

Niklas och Mari åker även iväg för att besöka en liten kille som möjligen ska få komma till barnbyn. Dom slås med häpnad av att familjen sover på golvet och förvarar maten i hinkar inomhus. Vad tror dom? Att dom har dubbla madrasser och kylskåp? Inte ens min och Julias familj, som var rik, hade detta. Barnen i vårt hus sov på stengolvet. Visst, kylskåp fanns i huset, men familjen använde det knappt och det funkade inte alltid.

 

Jag vill inte säga något ont om organisationer och liknande, men jag är så trött på falska fasader. Hade dom visat detta program med någon slags ärlighet och uppriktighet hade jag kunnat ta det. Men att ljuga till sig pengar, det är inte rätt oavsett vad. Ingen och inget är perfekt, allra minst i Ghana, så visa detta istället.

 

Många av dessa barn blir säkerligen slagna och att dom har "stor och bra framtid" är ren och skär lögn. Är dom duktiga i skolan kan vi hålla tummarna för att dom får någon slags utbildning, annars, ja då går det inte så väl. Antagligen gör många av dessa barn dom flesta sysslorna i byn, för det är så det fungerar i ett land som Ghana. Barnen ska jobba och sköta sig, det är så det är i den kulturen. Nu baserar jag det mesta på mina egna upplevelser från Ghana, Helping hand och dom olika organisationerna vi hade kontakt med, men så mycket kan det knappast skilja och den här fasaden är rent ut sagt patetisk. Självklart förstår jag att dom vill få in pengar för att kunna hjälpa, men vad jag vill få fram är att man kan göra det på ett ärligare sätt och att jag inte är hundra procent säker på att alla pengar går till rätt saker... AC, fina bilar och rika anställda är vad jag ser i detta program.

 

Julia ringde mig efter programmet och var ungefär lika irriterad som mig. Det känns så skönt att inte vara själv i den här pessimistiska bubblan jag numera lever i. För när man levt det där livet i åtta intensiva veckor så är man inte så lättflörtad längre, tyvärr.

Jag hoppas att ingen tar illa upp av min färska och ännu inte smältna irritation.