För att någon ska lyssna till din röst måste du blotta hela dig. Gråta, skrika och svära. Ingen lyssnar till någon som håller en lugn ton. 

Minnen blixtrar förbi som snabba foton. Människor i gröna mössor och blåa jackor. Du öppnar sakta ögonen. 

Maskiner blippar och tjuter. 

Människor jämrar sig. Det är tungt att andas, det trycker på bröstet. Dina fötter är som förfrusna, inte ett uns av känsel finns.  Dom är bara två tunga och stora delar av dig. 

Biverkningar av mediciner och en vilopuls på ibland upp mot 140 tar på krafterna. En förvirrad man på andra sidan skynket ropar och slår runtomkring sig. Doktorer och sköterskor springer fram och tillbaka för att hinna med. Tittar bekymrade på dina värden. 

Du ber om hjälp att flytta dig på sidan och till svar får du att det är minsann bara att flytta på sig. En nyopererad kropp fylld av oro och smärta förstår inte hur någon kan slänga ur sig såna ord där och då. Panikångesten slår till, oron och tankarna går på högvarv liksom pulsen. 

Natten kommer. Precis när du faller i sömnens famn rycks du därifrån. Mardrömmar likt hallucinationer på grund av narkosens gas vill inte släppa greppet om dig. Dom får dig att sluta andas för någon sekund och du vaknar hyperventilerande gång på gång.  Lugnande medicin låter dig koppla av så gott det går för en stund. 

Efter en natt med drömmar och ett ben totalt känslolöst känns vardagen långt bort när solens första strålar träffar fönsterrutorna. Även denna dag måste du bryta ihop för att bli förstådd och hörd. Tydligen ska varenda del av dig slitas itu. 

Doktorn kommer och berättar om bukfett, bukhinna och ca 40 lymfkörtlar som inte längre tillhör din kropp. Han bjuder dig än en gång in i väntans värld, väntan på provsvaren. Han nämner ord som spridning, cellgifter, återfall och lymfödem. Han säger att detta är en relativt snäll cancer, men det  känns som ett dåligt skämt när orden lämnar hans mun. Inte fan har den behandlat dig snällt på något vis. Den bara lämnar dig i smärta, oro och ledsamhet.