En onsdag i november

Jag önskar att jag skrev oftare här, men orden har runnit ifrån mig. Under behandlingen var det okej att mycket var mörkt och trasigt, men allt eftersom tiden gick och behandlingarna slutade var det som att allt skulle vara frid och fröjd. Då var ju allt över och livet skulle vara ljust igen. Egentligen har det varit mörkt, det har varit tungt och ångestfyllt, men ingen vill höra något sådant. Andra vill höra glädje och tack det är bra nu. Därför har jag tappat orden. 

Mitt standardsvar på hur jag mår är ganska bra. I vissa stunder mår jag ganska bra, men i många stunder mår jag väldigt dåligt. Har ångest, är rädd, ledsen och känner mig instängd i mig själv. Men det är okej, för allt det där måste få komma ut och kännas. 

Jag har börjat i bildterapi och en dörr som länge varit stängd har öppnats på glänt. Jag har alltid haft nära till tankarna och orden, men känslorna har stannat bakom dörren. Nu har dörren öppnats och det väller ut så mycket att det gör fysiskt ont i kroppen. Ändå måste det ut, för jag har insett att det inte funkar att blunda och stänga ute. Att leva är ju att känna. Och jag lever. 

Jag skrattar, men jag gråter också. 
Jag tillåter mig själv att sörja det livet jag förut hade och aldrig kommer få igen, men jag förbereder mig också på det nya. Vad det än må vara. 

Kommentarer
Postat av: Linn Lj

Jag finns alltid här att gråta och skratta med! <3

2014-11-06 @ 10:53:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0