Döden
Det här med att känna döden flåsa en i nacken, det är en känsla jag inte ens kan beskriva. Att sitta med en stor blodpropp i kroppen och flera små i lungorna och veta att det kan innebära ett väldigt farligt tillstånd, det finns inga ord för det. Känslan i att knappt våga andas för att man är rädd att varje andetag ska bli ens sista. Jag vill inte dö.
Med den här sjukdomen tvingas man bli vän med döden och leva tillsammans med den, hur ogärna man vill. Eller vän kanske är ett dumt ordval, men man måste lära sig att leva med den. Den är allt annat än lätt att leva med. Man får anpassa sig på alla möjliga vis.
Just nu sitter jag på iva och väntar på ambulansflyget som ska ta mig till ks. Under natten kommer jag operera in ett paraply i ett av mina kärl som ska förhindra att den stora proppen vandrar upp till lungorna och gör så att jag inte längre kan andas själv. Flyget skulle komma från Stockholm, men det gick sönder så måste vänta på ett från Umeå. Det ska inte vara enkelt.
Den enda tanken som finns i huvudet är döden och jag är så jävla livrädd.
Utan mina föräldrar och Elias hade jag aldrig klarat hela den här resan, det är ett som är säkert. Jag vet knappt hur jag ska klara det ändå, men dom har gjort det möjligt hittills.
Imorgon hoppas jag att det åtminstone finns lite mer tro och hopp i mina andetag, för jag är inte klar med livet på långa vägar.
Kommentarer
Trackback
