Så vad var det som hände? Jag vet knappt om jag förstår själv än.

Den där torsdagen den 30/1 stod jag i duschen med ett ömt ben. Men inte ägnar man det någon större tanke när kroppen och själen gör så ont på tusen andra sätt. Lät ändå blicken fara ner och såg direkt att benet var svullet. Förstod på en gång att det här inte är bra, det här är inte alls bra. 

Låter allt ligga framme, tar första bästa kläder och åker snabbt in akut. Allt går så snabbt och jag hinner inte landa mellan beskeden. Äter subway-macka som om ingenting hänt, för vad ska man göra när man lever i helvetet?

Precis som jag fasat för så var det blodpropp det var frågan om, och inte bara en. Det finns flera både i buk och lungor. 

Går från besked som att du kan ju egentligen åka hem, vi låter dig bara vara kvar för tryggheten, till Karolinska, civa, ima och rör för Guds skull inte på dig. Du får inte ens lyfta huvudet. 

Ambulanshelikoptern kan inte lyfta pga vädret och ambulansflyget från Stockholm går sönder i sista stund. Jag vet att den vård jag kan behöva om propparna släpper inte finns att tillgå i lilla visby. Klockan tickar och tårarna faller. Vågar inte andas. Blir för varje millisekund mer och mer säker, nu dör jag. Nu finns jag snart inte mer. Snart är min saga slut. 

Efter om och men kommer det ett ambulansflyg från Umeå. Åker en blåsig flygtur och skakiga ambulansturer trots att minsta skakning kan få propparna att släppa, ta död på mig. Håller masken och fokuserar till 320%. Småpratar med ambulanskillarna och känner deras medlidande i varje cell. Vet dom att det är nu det tar slut för mig?

På Karolinska väntar ett rum med överdoserande människor, galna hjärnopererade människor som bokstavligt talat bajsar ner hela salen, blippande apparater och ljudet från syrgasmaskiner. Spenderar dom första dygnen utan att få röra  minsta muskel och utan att få äta. Stirrar upp i taket och inväntar slutet. 

Omringas av massor med doktorer och får svårare att finna kraft. Det enda som ringer i öronen är orden dom alla säger "vi kan inte garantera något, det går inte att förutse och det finns ingen tid vi kan säga att faran är över". När ska jag få andas ut? Hör även ord som "i nuläget är vi inte oroade för att du ska få behålla ditt ben" och allt blir bara en absurd röra i  huvudet. 

Operationen dom tänkt sig är inte möjlig då propparna sitter för högt, det är alldeles för riskabelt. Känner livet rinna ur händerna på mig. 

Den sextonde dagen är det äntligen en doktor som kommer och säger att nu ska propparna sitta fast. Men inte ens han kan garantera att det bara kan bli bättre nu. Nej, det finns ingen garanti. Det värsta är dock över och nu handlar det om att vara uppmärksam på kroppen. Blir det värre eller bättre? Om allt går som det ska väntar minst ett år med behandling för propparna. Vågar inte tänka tanken på om det inte går som det ska. 

Lämnar Karolinska i skräck. Det finns inga kontroller längre, inget blodtryck, inget ekg, ingen puls eller saturation mäts. Jag är ensam kvar att känna efter, blir det bättre eller sämre? Dom lämnar mig ensam med döden hängandes kring halsen. Allt jag inte vågat och kunnat känna för att överleva det här, hotar likt mörka skuggor i huvudet. Är det säkert att jag överlevde? Lever jag än? Eller är det bara ett sjukt skämt som kommer ryckas ifrån mig igen?