Akutbesök och datortomografi
Ökande bröstsmärtor blir till ett doktorssamtal. Som i sin tur blir till att snabbt åka på datortomografi, kanske har en propp släppt. Inga garantier, precis som dom sa.
Dom senaste veckornas minnen och händelser pyr färskt under huden. Hela kroppen skakar av rädsla. Inte klarar man sig två gånger, är tanken som sakta gnager i kroppen. Den äter upp varje uns av hopp och tro. Hela jag består endast av död, rädsla och förtvivlan. Det blir tyngre och tyngre att andas, men är det proppen eller ångesten?
Börjar med provtagning och port-a-cathen fungerar inte. Varför ska något vara enkelt?
Snart finns det inte minsta cell kvar i kroppen som inte är uppäten av död och rädsla.
Om det finns en gräns för hur mycket en människa klarar av så tror jag att det är nu den är nådd. Finner ingen kraft att hålla ihop dom sista hopplösa bitarna av mig själv. Tårarna forsar och paniken stegras. Jag är så trasig som man kan bli och det enda jag vill är att leva.
Tittar i taket och funderar ännu en gång på om det faktiskt är dags att berätta vad jag vill ska ske om jag dör.
Vågar varken äta eller röra minsta finger, minns hur det blev sist.
Svaret på datortomografin kommer. Ingen ny propp, bara dom gamla syns. Ingen ny propp. Jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Ska jag skratta eller gråta? Är det sant?
Tänker på vad min kusin sa häromdagen. Kanske är det något med Lindström-generna som håller en kvar. Jag hoppas det.
Paniken och rädslan minskar något, men den finns ännu kvar. Kan inte tänka annat än "vad väntar härnäst?"
Det gör så ont i kropp och själ.
Låt mig bara få leva.
Kommentarer
Trackback
