Akuten

Jag känner så väl igen det här stället. Dom färgglada legoklossarna i ena hörnet, som väntar på att bli lekta med. Akvariet i andra hörnet som är tänkt att verka lugnande. Tidningar ligger på borden framför människor i hårda stolar. Vissa verkar mesta vilja fly härifrån, precis som jag. Andra verkar nästan lyckliga, hur man nu kan vara det på ett sånt här ställe. En del kollar sina telefoner, andra sneglar på tvn eller bara rakt ut i luften. 

Jag känner efter hur det känns i kroppen, andningen är snabbare. Hjärtat dunkar hårt. I bröstet finns en stor sten som tynger ner mig. Den tar upp all plats. Tankarna vill gärna glida iväg, men jag fokuserar på att vara här. I detta skrämmande rum. 

Mitt namn blir uppropat och jag får komma in i samma lilla rum som så många gånger förut. Sköterskan sticker snabbt nålen i mig. Mäter puls och blodtryck. Sen kommer doktorn, en kirurg, han trycker, klämmer och känner. Tänker så jag nästan kan höra hur det knakar. 

Sen är det bara att vänta på beslut, liggandes på den hårda britsen. Försöka att inte kvävas av rädslan. Vänta ut den eviga väntan på röntgen. 

Tankarna leder lätt till att akuten är min värsta fiende, men det är inte sant, sjukdomarna är mina värsta fiender. Aldrig släpper dom greppet om mig. Hela jag ska kramas ur likt en tvättsvamp, tills inget längre finns kvar. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0