Vissa av er kanske blir besvikna eller förvånade över att jag inte nämnt detta för er tidigare, men det är först nu jag kommit till det stadiet där jag kan vara mer öppen med det här. Framförallt så är det först nu jag inser hur viktigt det är att förmedla min berättelse, trots att det är jobbigt. Det är så viktigt att bryta tystnaden som ligger kring det tabubelagda ämnet cancer och tumörer.

 

Jag vill börja med att säga att en blick säger mer än tusen ord, det kan jag intyga.

 

En doktor är någon du litar på. Någon du är beredd att låta ta ditt liv i sina händer när det behövs. Någon som ska vara trygg och hålla sina känslor tillbaka. När då denne person börjar flacka med blicken, som fylls med oro, och du får höra orden ”Har inte sett något liknande förut.”, det är då du börjar fokusera på att andas. En lång tid av just det väntar, men först ska du sitta ner i ett väntrum. På bordet ligger tidningar med rubriker som ”Så går du ner tio kilo” eller ”Tio knep för att bli lyckligare”. Vem bryr sig? Vem bryr sig om att gå ner tio kilo när du sitter där i väntrummet och väntar på att bli nedskickad akut till specialister. Ja, inte bryr du dig om några knep när du ser hela ditt liv spelas upp framför ögonen. Plötsligt känns det som att du kan ta på slutet, nudda det med fingertopparna.

 

Du blir inkallad från väntrummet och får höra att dom verkligen inte har tid med dig idag, men du är akutprioriterad. Fast det spelar ingen roll. Orden går inte in, dom flyter liksom av. Ingenting spelar någon roll.

 

Du biter ihop, håller tusen känslor inne. Kroppen rör sig på automatik. Du sätter dig i bilen, men du kan inte lyfta handen och vrida om nyckeln. Det brister för dig, det är ingen stilla gråt som kommer. Du sitter där ett tag, att åka hem är inte ett alternativ. Du driver runt ett tag, men till slut är det dags att bege sig hem ändå. Dags att uttala orden för första gången. Berätta att dom hittat något i din kropp. Något som verkligen inte ska vara där. Genom att uttala orden är det på riktigt, så länge orden inte lämnat din mun är inget av det här verkligt. Det är åtminstone vad du försöker intala dig själv, men det är bara en svag röst som säger det.

 

Du blir vidare undersökt, men får nöja dig med samma ord denna gång. ”Inte sett något liknande” ekar tungt i dina öron. Dom tillägger även ”Hade du varit äldre hade det här varit glasklar cancer.” Ordet ingen vill höra, men du hör. Det rycker och sliter inom dig, men du visar upp ett yttre lugn.

 

Prov efter prov, undersökning efter undersökning. Du möter några av dina största rädslor. Försöker göra din röst hörd, men det biter inte. Man ska vara tuff och hård och du försöker eftersträva det, men det är svårt när världen skakar allt kraftigare runt dig.

 

Du väntar och väntar, väntan är det värsta. Det finns inget att hänga upp sig på. Du bara svävar i tomhet, redo att falla. Du försöker andas. Paniken kryper på, det blir än svårare att andas. Ställer dig på löpbandet, pressar dig själv till bristningsgränsen. Allt för att slippa paniken och ångesten. Du vill bara kunna andas, men det hjälper inte. Du fortsätter att drunkna inom dig själv.

 

Du låtsas som ingenting. Fortsätter leva livet precis som innan. Tar tillvara på möjligheter, letar efter trygghet och stunder att kunna andas i. Du fortsätter att vänta. Men det är inte bara väntan som tär, dina livs största mål och drömmar är inte längre självklara. Ord som fertilitet har letat sig in i din värld mycket tidigare än du förut trott. Det du tidigare tagit fasta på vid tunga stunder står nu redo att rasera rakt framför dig. Att folk runt dig säger ord som ”Du kommer aldrig kunna få barn”, trots att dom egentligen bara gissar, ja det gör det inte direkt enklare.

 

Du gråter en hel dag på jobbet, men ingen märker för du är mästare i att låtsas. Du är så bra på att låtsas att du nästan lurar dig själv. Till slut känner du ingenting, bara paniken gör sig påmind. Du stänger av. Mardrömmarna griper tag i dig, men du ler och skrattar. I ditt hjärta ekar det tomt. Du håller krampaktigt tag om hoppet.

 

Saken inom dig är 10x6x8cm stor. Den är stor och dom vet nu att den lever. Ditt blod livnär den, du livnär det du helst bara vill glömma.

 

Du möter folk som säger ”Äh, det är väl bara något vanligt.” Ja, dom nästan spottar orden i ansiktet på dig. Än en gång visar du upp ditt yttre lugn medan du berättar hur det ligger, trots att det får dig att gå sönder lite mer varje gång du uttalar orden.

 

Tröttheten blir din fiende, du orkar ingenting. Några får svårt att hantera situationen och dig. Dom undviker dig, hälsar knappt, vet inte hur dom ska bete sig. Och du undrar bara varför dom tror att dom måste vara annorlunda nu?

 

Det blir operation, saken ska bort och med den även din ena äggstock. Fast dom vet ännu inte mer än förut. Famlar i mörker, tycks det nästan som. En stor nål sticks in i din rygg. Du känner dig som ett hjälplöst litet barn. Håller krampaktigt narkossköterskans hand. Sedan svartnar det.

 

Du hör röster som talar till dig, men ur dig kommer endast ett skri av smärta. Du är där fast ändå inte. Du vaknar till mer och mer och smärtan blir allt mer påtaglig. Den håller dig i sin famn. Människor springer runt dig, sprutar saker i dina armar och sätter syrgasmask för dit ansikte.

 

Två smärtfyllda veckor senare får du veta att det var en tumör, en malign sådan som det kallas, men nu är den borta. I nuläget finns ingen spridning, dom fick bort allt. Tack vare slumpen upptäcktes den i tid, hade det inte varit så hade det sett annorlunda ut. Det kommer bli kontroller så att eventuell uppkommande spridning kan upptäckas i tid och medicineras. God prognos för överlevnad och fertilitet säger dom, men det är svårt att ta in. Svårt att förstå att det värsta just nu är över när hjärnan befarat det värsta så länge. När allt ännu klingar i öronen som en dålig melodi i moll. Men det är okej, det är okej att inte vara på topp varje dag. Det är okej att gråta sekunden efter skrattet lämnat din mun. Processen är lång, det gäller att skynda långsamt. Ta en dag i taget. Men du har vunnit. Du har övervunnit något som i stunder verkat omöjligt. Inom dig finns styrka du inte trodde fanns, den är större än du anat. Styrkan ska hjälpa dig att lugna oron som förmodligen kommer gro länge inom dig. Oron för att det ska slå tillbaka igen. Den skräcken kommer följa dig varje dag.

 

Det du inte får glömma, det som är viktigast av allt, du är inte tumören. Du är ännu du och det finns inget som kan ändra det. Tumören är en del av ditt liv, men låt den aldrig bli du. Vad folk än säger och gör. Det är okej att inte vara starkast på denna jord. Det kommer att ta tid, men det fixar du.

 

Jag vet inget om morgondagen, men jag vet att jag lever idag. Ingenting är självklart i denna värld, kära vänner. Tänk på det.