Nej nej nej
Sätter ner foten i badkaret, vattnet hettar mot huden som snabbt skiftar till en röd nyans. Låter kroppen sjunka ner i vattnet. Fläkten i taket avger ett brus som knappt täcker den tjutande tinnitusen i huvudet. En vattendroppe faller från kranen, lämnar ringar på vattnet. Blicken faller ner på min ärrade mage med sex olika snitt. Jag sätter upp det tunga och onda vänsterbenet mot den kalla badkarskanten. Känner försiktigt på blåmärken och svullnader efter sprutor på höger ben. Tar ett djupt andetag och flyter upp mot ytan i takt med andningen. Låter ena handen leka med halsbandet kring halsen. Det som noggrant berättar att jag går på blodförtunnande medicin. Jag kommer åt slangen på halsen, den som leder till dosan och ärret på bröstet. Släpper halsbandet och blöter istället ner det kala huvudet med händerna. Gnider den lilla stubb som finns.
På en krok på väggen hänger håret som inte är mitt, men som får dölja sjukdom och flint då och då.
Det hänger där och påminner liksom allt annat om vad som varit och är. Men det tar aldrig slut där, vid det som varit, det uppkommer alltid något nytt. Är det inte öronproblem så är det kraftiga magsmärtor som gör att jag spyr efter måltider, kanske en gallsten.
Nu blir det bara bättre sa dom visst en gång, sen igen, igen och igen.
Tusen tankar snurrar omkring. Nya tumörer, svullnad på kroppspulsåder, operationer, proppar, döden, sjukdom och jag blir aldrig frisk ropar det skärande högt i huvudet.
Försöker leva och vara så mycket som vanligt, som det går. Fast vad är egentligen som vanligt?
1-4 möten/besök att åka till varje dag snor mycket tid och ork, men jag vet att det är för mitt eget bästa. Dagar rullar förbi, vissa bättre andra sämre. Svullnaden av kortisonet lägger sig lite mer för varje dag. Stubben på huvudet blir sakta lite längre.
Snart väntar den där datortomografin jag fasar så mycket för. Kommer cancern ha hållit sig borta? Kommer propparna ha minskat eller vara oförändrade? Kommer svullnaden på kroppspulsådern ha lagt sig, eller är det mer cancer? Kommer jag behöva mer cellgifter? Strålning? Operationer?
Nej nej nej, jag vill inte.
Kommentarer
Postat av: Maria
Jag håller tummarna för dig!
Postat av: kerstin carlsson
Har läst din blogg från början och blir så berörd. Du är så ung och borde inte ha det så här. Men, acceptans av vad som händer just nu, för att det redan är här, kan vara något att arbeta med. Det betyder inte att det inte kommer att bli bättre. Har läst om din cancerform och den har ganska god prognos. Men vägen kantas av bakslag och blodproppar (de är botbara och kommer att försvinna) Så fina tjej, tappa inte hoppet utan håll fast i det läkarna säger "det kommer bli bättre" - och t o m bra, det kommer att ta tid, men jag tror på dig. Varm hälsning från Kerstin
Svar:
myafricanqueen.blogg.se
Postat av: Maja
Har upptäckt att du inte var den Kerstin jag trodde, så ber om ursäkt för att svaret verkar lite luddigt. Hur som helst, tack för omtanken :)
Trackback
