Ingen kan ännu svara på hur det kommer gå med propparna. Tankar som "kommer jag någonsin kunna springa igen?"och tusen andra, far igenom mitt huvud. Men jag är envis som en åsna och pressar mig själv framåt varje dag. Trettio sekunder till klarar jag, bara en meter till, bara lite fortare. Jag är till och med så envis att jag en dryg vecka efter sista cellgifterna tar mig ner i en bassäng och simmar lite lugnt. Det är då tanken slår mig att jag inte är riktigt klok och alldeles för ivrig. Men jag klarar varje utmaning, även om jag efteråt vet att jag tagit i alldeles för mycket och sen blir orolig när benet svullnar upp, gör ont eller luften inte går ner i lungorna. Men just den där envisheten gör att jag vet att jag kommer fixa det, även om det tar tid, trots att jag ibland tappar modet och tvivlar. 

All oro och dödsångest tär dock på kropp och sinne. Kanske är det bland annat därför jag pressar mig själv så mycket, för att jag vill glömma all död och elände. Vissa stunder är det mer påtagligt än andra, men det finns alltid där. Har jag inte lite mer ont än annars? Är det inte mer svullet? Visst är det konstigt tungt att andas? Har jag verkligen känsel i tårna? Pirrar det inte konstigt i foten? Är det nya proppar? Sen finns även tankar som "Tänk om cancern kommer tillbaka?"  och "Tänk om dom om två månader säger att jag måste opereras igen." Ja just det, det har jag nog glömt att berätta. Dom har hittat en skugga längs min kroppspulsåder, en skugga dom inte hundra procent säkert kan säga är ofarlig. 

Jag kan och vågar inte tro att det bara kan bli bättre. Jag vet att det aldrig någonsin kommer bli bra, men jag önskar så att det blir bättre. 

Jag är ledsen och gråter vissa stunder när det blir för tungt, men jag klagar aldrig. Det finns ingen mening med det. 

Varje kväll tänker jag att kanske finns jag inte längre imorgon. 

Livet är så osäkert.