Det värsta med att vara så nära döden, förutom själva döden, är att det blir så tydligt vilka som inte bryr sig. Det blir väldigt tydligt vilka som faktiskt bryr sig, vilka som är alldeles för fega för att ens våga försöka och som en doktor en gång sa, vilka som endast bryr sig för sin egen vinning. För det finns alla sorter. Det viktiga är att minnas och se vilka som faktiskt försöker och då är det rätt självklart varför det är just dom som står där. Kanske är jag alldeles för ärlig nu, men hellre ärlig än att sticka saker under stolen. Det blir ingen lycklig av. Sen handlar det ju självklart om dom som på något magiskt vis hittar precis rätt saker att säga och rätt sätt att bete sig på. Man slutar aldrig att förvånas över människan, på gott och ont.

 

Jag lever än, även om det länge var väldigt osäkert. Än kan ingen säga att det är stabilt, men varje dag är en vinst och restriktionerna minskar sakta även om dom ännu är många. Det är en gåta även för mig hur jag klarat dom här veckorna, för att inte tala om dom här månaderna och allt dom inneburit. Jag är en fighter, en jävel på att kriga, en cancerkrigare. Och kampen den fortsätter.