Under dom här snart åtta månaderna med cancer, blodproppar, problem med hjärtat och allt därtill har det varit så många som ställt krav på mig. Ställt krav att jag måste hjälpa dom genom det här, att dom inte klarar det själva. Jag försökte verkligen till en början, men dom människorna var inte beredda att lyssna trots att det var dom som frågade. Dom la på mina axlar att ta hand om både deras rädslor och mina egna och jag gick med på det. 

Folk har ställt krav på mig att jag måste förstå att det är svårt för dom och jag har förstått mer än väl. Men aldrig någonsin har jag ställt kravet att någon måste förstå hur det är för mig. 

Jag får skylla mig själv att jag alltid sätter andras behov och känslor före mina egna, det vet jag. Men samtidigt hade jag aldrig kunnat vara stolt över mig själv om jag inte gjorde det. Det är den jag är som person och även om man ofta får mycket tillbaka för det så får man även förvänta sig att folk, omedvetet eller ej, utnyttjar en. För vissa människor  är det hemskt lätt att alltid luta sig på andra. 

Men jag har väl insett att man ibland måste sätta sig själv i första hand. Tänka på vad man själv behöver och ge fan i dom där människorna som inte ens kan ta sig tid att fråga om man ännu lever eller är död. 

För det är ju faktiskt jag som varit nära döden tusen gånger om nu och inte dom. Det borde ju vara min tur att bli lite omhändertagen för en gångs skull. 

Jag är ju bara en rädd och ledsen tjej som är trött på att tro att livet inte är menat att vara  mitt. Så himla ledsen på att ständigt pendla mellan liv och död och mitt i allt behöva ha överseende och ta hand om andra.