Idag är det exakt ett år sedan jag spenderade min första dag i Sverige, efter åtta veckor i Ghana. Jag minns att jag och pappa åkte till maxi, jag blev erbjuden några tider i minihuset och tog dom direkt. Saknade små barnhänder.
Tiden gick och livet var precis som innan, fast ändå inte.

Jag är tveksam på om det gått en enda dag utan att jag tänkt på barnen det här året som varit. Tack vare gruppen jag och Julia startade på Facebook är vi ständigt uppdaterade om vad som händer på barnhemmet. Fast ibland vet jag inte om jag verkligen vill höra allt. Ibland vill jag bara slippa fundera på vad som händer med alla barnen som helt plötsligt bara försvinner. Jag tror faktiskt inte ens att hälften som var där förra året är kvar nu. Önskar jag kunde låtsas att dom har det bra därborta och har en stabil miljö, men det är bara en lögn för mig själv.

Jag drömde om Precious och Augustina inatt. Jag höll Precious ansikte mellan mina händer och precis som då sa vi "i love maja, i love precious!", om och om igen. Augustina satt i min famn, la ansiktet mot mitt bröst och somnade. Så otroligt äkta var det, kände mig så lycklig efteråt.

Ett år har nu gått, men jag tror aldrig att resan kommer sluta påverka mig och jag kommer aldrig sluta älska och sakna barnen. Aldrig.

Frågan är nu, vad är nästa steg? Vad klarar man av och vad är möjligt, hur kan man hjälpa? Det återstår att se, antar jag.